Marangoní upphör aldrig att förundra en. Inredningen, doften, synen - det är tamejfan helt jävla underbart. Inte nog med att utbudet är stort, det växlar också mellan dagarna. Idag, torsdag, var återigen min favorit tillbaka. En riktigt mastig chokladtårta. Den är inte gjord av choklad. Den ÄR choklad. Choklad utvinns ur denna tårta. Så mycket choklad är det i den.

Just nu väntar en riktigt schön inomhusträning á la vattenlöpning. Misstänker ändå att stackarna som ska ut och orientera nu kommer vara blötare än jag när de är klara. Beundransvärt att överhuvudtaget gå ut idag. Fast ioförsig, det skulle nog jag också göra om jag varit hel.

Det här med vattenlöpning förresten. Jag har testat på det någon enstaka gång men aldrig riktigt fått grepp om det. Det går bara inte. Men om det nu blir så idag så avvecklas nog ett par vändor i motionssimmet.  Gött det.

Avrundning i bubbelpoolen? Oh ja! Sen ska jag titta ut på folket som går förbi i Stadsparken och skratta och peka skadeglatt åt dem. Som ni alla vet: Skadeglädje är den enda sanna glädjen.

Jag satte alarmet på 9.00 idag för jag tänkte att det var skönt att få sitta och skrota i några timmar. Vi började nämligen inte förrän 12.45

Istället blev det några extra timmars sömn som avslutades med att Jake 'the Snake' Enmark kom in och gapade och skrek. Jag sa åt han att fixa frukost på sängen och tio minuter senare var det jag som låg i sängen och käkade pyttipanna med rödbetor. Grym start på dagen.

Efter två lektioner (läs; träff med klass och lärare) där vi inte åstadkom så mycket kände man sig redigt sliten och det fick återigen bli en fika på Marangoní. Mumma.

Vad som händer nu visar sig väl. Allt jag vet är att resten av gänget antingen är på en tattig kartritarkurs eller springer sprint-DM.

Helt ensam i Sandviken. Vad ska man hitta på då måntro?

Riktigt hårt väder idag. Hård dag också förövrigt. Vaknade 7.45, skulle vara vid Kontoret kl. 8.00 Packa ombyteskläder med tanke på att himlen hade öppnat sig på morgonen prioriterades före frukost. Hällde i mig några munnar kräm innan jag sprang till Kontoret.

Träningen efter det hette 70x20 intervaller på elljusspår. RIktigt fina intervaller i regn så man kände sig hård för att man tvingade sig till det. Näsblod som bekräftelse och dagen var räddad.

Fika på Marangoní efteråt som var bra för själen.

Sova nu. Snart. Imorgon ska bli lika bra.

Den här veckan ska fan gå till historien. Började bra med en ljummen skoldag som jag överlevde och hör och häpna löste en matteuppgift på. Dock inte helt utan hjälp. Sedan var det styrketräning men det hanns såklart med en fika innan det. Styrkan var förövrigt det roligaste på länge.

Efter styrkan avrundades dagen med en fin fikakväll med kladdkaka och blåbärs-cheesecake och eget presskaffe. Endast det bästa till Fikakungen/Ordförande i OLGYs Fikakommission. Kvällen avnjöts såklart med fina killar.

Så känner jag också att varför sova när man kan vara vaken? Trivs här i mörkret med blicken ut mot den lite halvljusa aftonhimlen. Sjukt snyggt. Som en jävla målning.

Då kickar vi igång den här skiten igen. Nu ska man återigen kunna ta del av den skriftliga diarré som den här bloggen har att erbjuda. Jag börjar med ett kort sammandrag om hur, varför och på vilka villkor den här bloggen överhuvudtaged fortfarande existerar.

Tanken från början var att kunna ha någonstans att orera om anything and everything. Detta utvecklades mot vissa semi-underhållande inlägg med bitter präglan om lite allt möjligt. Självklart har träning upptagit en stor del av bloggen eftersom det väl är det jag känt att mitt liv gått ut på.

Ni kan nog tänka er att det efter ett tag uppstår en viss mättnad. Speciellt när det inte längre går bra eller känns att det ger någonting. Eller för den delen känns roligt.

Innan Tour de Medelpad var denna mättnad på träning, tävling, ja, orientering överhuvudtaget på en nivå där omotivation var det enda symptomet. Dessa perioder är att räkna med och är något som säkert alla går igenom. Även om man är "elitidrottare" (läs; wannabe) eller kassör på Electrolux.

Efter Tour de Medelpad, tävlingar som inte gav något som helst resultat och blev en besvikelse å det grövsta, växte istället denna omotivation till ren och skär ovilja.

Denna veckas träning har därför varit tunn, för att inte säga obefintlig. Måndagen blev en sorts avslutningsdag för OLGY med sammanlagt fem timmars promenad under den dagen. I torsdag sprang jag Coopers test. Idag sprang jag kanske en kvart och resterande minuter av de 38 det tog att ta sig hem till Bjärven på mat och fika (tackartackar) promenerades.

När då träningen inte går bra är det lätt att det går ut över allt annat man åtar sig, exempelvis skola eller privatliv. Blogg. Vanligtvis kan jag hålla en viss distans till detta men när jag gått och lagt mig på kvällarna har jag inte undgått att tänka för mig själv vilken jävla rövdag, skitvecka och skitliv det varit den senaste tiden.

Därför har jag bara lagt av de senaste dagarna. Skitit i allt. Gjort av dagen vad dagen har att erbjuda.

Men nu kör jag igång igen. Motivationen ligger fortfarande på en låg nivå, men efter en helg med hög livskvalité känner jag ändå att jag kör igång igen. Anledningen är den ångest jag misstänker att jag kommer känna när (om?) jag tar mig ur det här och inser att en, kanske två veckor är helt åt helvete.

Villkoren de närmaste dagarna är därför att ha så kul jag kan istället för att gräva ner mig i antal löpta minuter, antal timmar sömn i TDB, pulsmätning och kartanalysering. Detta medför också ett visst nedskärande på bittra inlägg i bloggen. Tillsvidare.

Så. Detta var en liten oas av allvarsamhet i denna annars, i mitt tycke, ganska oseriösa blogg.

Nu går vi vidare mot bättre tider med skön, härlig sommar, hängande med polarna och visslande på brudar i alltför skamlösa kläder och annat som sommaren har att erbjuda.

Och ni hänger väl med?