Idag avgjordes en rafflande sprintstaffet i den djupaste av skogar, Ållestaskogen.

Avlägset civilisationen samlades där ett gäng tappra krigare för att få sig lite träning och lära kroppjäveln vem det är som bestämmer.

Efter en lång hajk till startpunkten som tidigare hemlighållts och efter en kvarts uppvärmning var det då dags för starten som gick i sann Jukola-anda.

Jag tar tidigt täten på den lättlöpta stigen och läser in mig lite på kartan. En vänstersväng ner till ettan, PANG! En vurpa bakom en sten, orsakat av en samling taggtråd. I en kvart är fötterna fasttrasslade i detta virrvarr av skrapande metall mot intet ont anande smalben. Efter att ha slitit mig loss genom att gnaga av benet och fått hjälp med att kapa av taggtråd med bultsax från Köpings Räddningsverk kunde jag äntligen fortsätta mitt pass. Jag låg sist, inte så långt bakom så att jag inte kunde gå ifatt men ändå avsevärt efter. Fixade iallafall en tredjeplats i mål på förstaslingan och träningen fortsatte utan problem, trots gravt handikapp.

Thomas sa att när jag tvättat såren så skulle det inte ens synas. De blöder fortfarande! Hårt.