Inte årets, men träningsårets eller säsongens - kalla det vad ni vill - sista pass blev varken längre eller kortare än 13,37 km. Något som värmde in i själen när jag utanför dörren stängde av Garmin.

När passet började tyckte jag att det kändes konstigt. Det gjorde nämligen inte ont någonstans. Detta gav upphov till en frågeställning huruvida jag körde på ordentligt. För som alla vet, gör det inte ont så gör du fel!

Därför blev passet allt annat än vad jag tidigare hade tänkt, eftersom jag hade tänkt att köra lugnt. Det blev istället moderat och hårt.

Ändock ville det inte göra ont någonstans överhuvudtaget. Så jag körde på i hårt tempo till jag var hemma igen.

Så nu sitter jag här hemma och har inte ont någonstans.

Och känner mig faktiskt lite besviken.

Rosa Bandet. Har man inte mjölkat ut det ordentlig nu?

*tystnad*

*applåder*

Om jag funderade på den länge? Nej, inte så värst.

BOOOOOOOOOOORIIIIIIING!

Såhär på lovet har jag upptäckt att jag faktiskt är dålig på vardag. Rätt kass faktiskt. Rent utsagt bedrövlig! Det tog mig fyra dagar att samla kraft/mod/vilja, kalla det vad fan ni vill, men till slut så drog jag iväg till banken. Och skaffade mig en betalningsdosa. Vad jag nu ska med det till när jag ändå inte har några pengar. Bra fråga. Det kan jag nog fundera på fram tills lovet är slut.

Sen har jag kört löv till soptippen. Och tränat. Sprungit runt i mörk, blöt skog med en lampa på huvudet.

Ja, precis. Det här är ett sådant däringa intressant och tillfredsställande blogginlägg.

På tal om ingenting, min farbror har tillsammans med en annan skön lirare skrivit ihop en bok som heter "Godis åt folket". Köp den, läs den, ge bort den.

Om nu onsdag är lill-lördag så har inte det märkts av någonting idag. Förutom uppvaknandet vid halv ett-tiden.

Fan, det här höstlovet går ju jävligt fort! Fick lite panik idag när jag insåg att jag faktiskt ändå hade saker att göra på lovet fast jag ändå är ledig. Men det är väl som det alltid är. Innan lovet tänker man att man ska jobba ikapp/jobba förbi i skolan. Men det gör man inte. Man sitter och dricker kaffe och kollar på tv. När man inte sover såklart. Eller tränar. Och sen börjar skolan igen och man har vant sig vid att inte jobba alls och det tar två månader innan man kommer in i rytmen igen.

Första skymten av solen på flera veckor och det kändes lite bättre. Första dagarna på träningssäsongen och det känns väl okej det också. Jag invigde, som jag alltid gör, med Odenvalla tur och retur. Svårt att toppa den rundan. Speciellt idag. På vägen dit var det solnedgång och på vägen hem var det bäckmörker. Typiskt ikväll-ramlar-jag-över-ett-lik-mörker. Och det är alltid kul att springa i. Speciellt när saker rör på sig i skogen. Uppbådar enorma adrenalinkickar och gör att man känner sig stark som fan i löpsteget. Något jag verkligen kan rekommendera. Som doping, fast naturligt.

Jaha, nehe, jaha. En film nu kanske?

Äsch, jag vill bara se bra ut naken.

Jag har kommit på varför det den senaste tiden har känts lite omotiverat att träna. Jag har ju liksom inte något belöningssystem längre! Förut kunde man ju alltid dra i sig lite kakor på kvällen för att belöna dagens prestation som oftast var dagens träningspass. Som en klapp på axeln.

För det är ju inte en jävel som bryr sig om dig. Folk ger fullständigt fan i om du har sprungit två kilometer eller avverkat en mara. Egentligen.

- Jaså, hur var det då? betyder inte att personen du just berättad för att du handlat, sprungit intervaller eller distans, bestigit Mount Everest eller för den delen gjort någonting överhuvudtaget, bryr sig. Alls! Det betyder bara att han/hon försöker hålla en påtvingad konversation vid liv. Han/hon kanske ger dig en klapp på axeln. Men inte fan betyder den någonting!

Det enda som betyder någonting är fika. Det är det enda som är sant i den här världen. Det enda som vill en väl. Resten kan dra åt helvete.

Så, tillsvidare utan belöningssystem, försöker jag väl köra på ändå. Med siktet inställt på den dag projektarbetstiden är slut.

Då kan vi snacka fucking belöning!