Äsch, jag vill bara se bra ut naken.

Jag har kommit på varför det den senaste tiden har känts lite omotiverat att träna. Jag har ju liksom inte något belöningssystem längre! Förut kunde man ju alltid dra i sig lite kakor på kvällen för att belöna dagens prestation som oftast var dagens träningspass. Som en klapp på axeln.

För det är ju inte en jävel som bryr sig om dig. Folk ger fullständigt fan i om du har sprungit två kilometer eller avverkat en mara. Egentligen.

- Jaså, hur var det då? betyder inte att personen du just berättad för att du handlat, sprungit intervaller eller distans, bestigit Mount Everest eller för den delen gjort någonting överhuvudtaget, bryr sig. Alls! Det betyder bara att han/hon försöker hålla en påtvingad konversation vid liv. Han/hon kanske ger dig en klapp på axeln. Men inte fan betyder den någonting!

Det enda som betyder någonting är fika. Det är det enda som är sant i den här världen. Det enda som vill en väl. Resten kan dra åt helvete.

Så, tillsvidare utan belöningssystem, försöker jag väl köra på ändå. Med siktet inställt på den dag projektarbetstiden är slut.

Då kan vi snacka fucking belöning! 

Har väl nickat till för tredje gången idag och tycker att det hela är ett helvete. Att vakna (jag hatar att vakna, det är det värsta som finns, något som eventuellt nuvarande rumskamrater och föredetta borde veta) innebär hela tiden en liten död. För varje gång jag öppnar ögonen så hoppas jag att det ska vara tisdag eller åtminstone senare ikväll då det är något bra på tv. Planen idag var väl att jag skulle ut och springa för första gången på en vecka men jag orkar fan inte.

I övrigt har jag ända sedan 07.50 stuckit mig själv i fingret (eller ja, alla olika sorters fingrar. Man vill ju inte få punktering liksom...) varje timme och analyserat med blodsockerapparat. Känns ju sådär lagom kul.

Fan, det här projektarbetet har jag ångrat ända sedan 1 oktober. Jag mår ju inte bra.

Klockan är 02.07 och här sitter jag med ena handen på tangentbordet och andra på ku... Vi kan väl lämna det där?

Fullt nykter är jag också. Jag känner bara inte för att sova. Inte heller för att blogga egentligen men efter att ha läst igenom några inlägg från förra året så var jag bara tvungen att få ner det jag reflekterat över den senaste timmen.

Jag tycker det är jävligt kul att ha tankar och funderingar samlade här. Jag tycker det är speciellt roligt att kunna blicka tillbaka och se var fokuset låg någonstans för en vecka sedan, en månad, ett halvår och ett år tillbaka. Det kan från gång till gång vara både roligt och skrämmande att upptäcka vilken sorts person man har varit och vart man är påväg här i livet. Inte kunde väl jag veta när jag skrev några bittra inlägg förra året att jag senare skulle sitta här och försöka luska ut varifrån allt detta påstådda hat skulle ha kommit ifrån? Såhär i eftertankens upplysta tillvaro känns det ju... dumt. (Att ha skrivit dessa bittra inlägg alltså, inte att jag nu sitter här utan någonting annat vettigt att göra än att läsa inlägg jag själv skrivit för ett år sedan. Om det nu var det ni trodde.)

Sen tycker jag att det är kul ur ett språkligt perspektiv också. Vilka uttryck man (jag) använt, vilken stil man (jag) haft och hur uppläggen ser ut. (Har märkt av lite dålig jag&du-sortering på vissa håll. Inte för att jag någonstans bryr mig om det, jag tycker att det är psychomumbojumbo, bara något jag har lagt märke till.)

Så när jag sitter och inte har någonting annat för mig om fem år och jag går in och läser det här inlägget och tycker att jag är (var) en jävla idiot som satt uppe mitt i natten som en annan jävla loser så skulle jag bara vilja hälsa:

- Hej, kommer du ihåg mig? Det är jag som är din patetiska ursäkt till imperfekt. Jag skulle bara vilja påminna om att stänga av kaffebryggaren innan du går hemifrån. Glöm inte bort det! Det blir så jävla jobbigt sen när du ska diska bort det fastbrända kaffet från kannan.

- Förresten, en fråga. Har vi fått ligga mycket eller?

- Nej, jag trodde väl inte det...