Inte för att den någonsin lämnat mig, men den har låtit sig tyglas litegrand iallafall. Men inte idag. Jag hade bokat tid hos optikern till klockan 14.00 och blev väckt av ett samtal klockan 13.50 Jag hade ställt alarmet på 10.00 och snoozade inte en enda gång. Jag sov igenom en timmes upprepande av ringsignalen innan den gav upp och lämnade mig liggande och utan vetskap om att morgondagen redan var här.

När jag väl vaknar av samtalet tänker jag att klockan är 11-någonting (inte vet jag hur jag tänkte, försök hänga med istället...) så jag ligger kvar i sängen och slår på TV:n och chillar i en halvtimme eller så. Sedan går jag upp och sneglar på klockan. Och vad visar den om inte 14.30?

*Bankar våldsamt huvudet i väggen

Varför åka till the land of opportunity när the land of opportunity kan komma till dig?

Dagen inleddes med långpass, men det hör inte hit. Det står bara med så att du kan konstatera att jag är hårdare än du. Just det! DU!

Anyway, efter sprunget pass var jag återigen tillbaka i hemmet och fyndade ett efterlämnat paket med chocolatechip cookies som jag genast satte tänderna i. Great success, tänkte jag.

När väl den stundande måltidstimman närmade sig och matmysteriet inte avvecklade sig självt, var jag tvungen att ta tag i saken och helt enkelt göra maten själv. I frysen hittade jag fyra hamburgare som fick utgöra stommen i måltiden. Till det snittade jag upp bröd från vanliga rostisar och friterade lite pommes frites. Även kallade "fries".

När maten var klar rappade jag BicMac-låten i min ensamhet.

Nu ska jag äta Donuts och kolla på Star Wars.

Star Wars.

Fyfan vad bra.

Oh say, can you see

by the dawn's early light...

Det började hos John, en städad hemmafest med mysig klubbgemenskap.

Det slutade på 5:an spåret kl. 5 på morgonen med hårda killar som sjöng; Vals för satan (din vän pessimisten) *förövrigt världens bästa låt*- Kan det bli bättre?

Jag går och lägger mig nu klockan 06.00

I gotta feeling. That this year´s gonna be a good year!