Gårdagens ändå ganska varma septemberdag vittnade om bra löparförhållanden när man satt och väntade på start med en kaffe i hand i Kungsträdgården.

Jag själv hade tre sjukdagar och 11 km löpning i bagaget från denna vecka och hade väl egentligen inga mål att uppnå annat än att komma i mål efter bästa förmåga. Någonstans hägrade i alla fall 01:30:00 som skamgräns.

I starten hade jag inte motivation till att stå långt fram eller på en bra placering då jag ändå visste att det skulle bli trångt och jag tänkte att man kanske kunde tvinga sig själv att lugna ned sig lite, till skillnad från alla andra lopp genom tiderna då man gått ut för hårt. Likväl gick första tre kilometerna på 10 minuter blankt, vilket i och med trängseln de första 500 meterna, vittnade om att jag gick på Coopertest-tid.

Efter fem kilometer tänkte jag lägga mig på 4 min/km när jag såg en man med mikrofon springa ut till en person snett bakom mig till vänster med frågan; "hur känns det, Anders?"

Och visst är det Anders Szalkai jag har i ryggen. Visserligen farthållare för 01:20:00-gruppen, men ändå. Jag lägger mig i rygg i några hundra meter men i ett parti med lite mer kuperad asfalt (typ två meter stigning) så rycker jag och drar ifrån Szalkai-gruppen i några kilometer. Innan första 10 har jag dock låtit dem passera eftersom jag ändå kände att 01:20:00 inte var en realitet för mig igår.

Första 15 går dock bra, jag känner mig stark hela tiden och känner att jag ligger inne på mer kapacitet och gör därför en liten fartökning. Efter cirka 17 kilometer får jag dock lida lite då jag får håll och inser att kroppen ändå är trött. Jag lägger mig strax över 4 min/km ändå efter att ha jobbat för att bli av med hållet i några hundra meter. När det är cirka två kilometer kvar är jag redigt trött och bryr mig inte riktigt om att folk springer om mig. Inte heller ligger fokus på en stark avslutning. Jag börjar känna att huden under ena fotbladet valt att lösa upp sig och ett makabert stort skavsår har slagit rot. Enda målet är en kamp mot klockan och 01:25:00.

Jag rullar in på 01:23:26, ändå ganska nöjd med tanke på senaste veckors destruktiva leverne. Under 01:20:00 är definitivt en realitet för mig med en bättre uppladdning än just den jag haft.

Jag har även insett av även om jag tycker det finns en viss charm i långlopp så är jag inte en långlöpare sett till fysiken. Och definitivt inte en asfaltslöpare! Jag behöver ett terränglopp på cirka 10-15 kilometer för att det ska passa mig bättre.

Därför laddar jag nu om till Kung Björn-loppet nästa helg som säkerligen kommer gynna mig mer.

Håkan släpper nytt. Och jag gillar det.

Kristian Anttila släpper nytt. Och jag gillar det.

Och Kent är bara så jävla bra, all the time!

Jag skulle kunna skriva ett långrandigt inlägg om hur absurt tråkig och ointressant genusdebatten är, men jag väljer att hålla mig till några enkla fakta. Så att inte den här bloggen hamnar i det här jävla genusträsket som omger oss alla.

Genusdebatten är inget annat än idiotiska, feministfanatikers enfaldiga försök till att bidra till samhället, eftersom de inte kan göra något konkret, som att skapa lika löner för lika arbete. Istället fokuserar de på att utrota vanliga svenska ord, uttryck och handlingar som "har en könsladdad betydelse".

Män och kvinnor ÄR olika men det får man ju såklart inte säga för då spär man på könsmaktsordningen. Och gud förbjude att killar ska få spela fotboll och tjejer få dansa för det är FEL och det är därför som män generellt har bättre lön. B-b-b-bullshit!

Det är så jävla mycket skitsnack hela tiden. Nu orkar jag inte med det längre. Gick ut från en föreläsning som skulle handla om "Genus, medier och masskultur" men som tamejfan bara handlade om genus. Det är bara slöseri med tid och ork från min sida.

Nu har jag stampat klart i träskhelvetet. Mer om detta kommer ni inte få höra av mig.

Efter många timmar inkasserade på sömnbanken och efter mången vitlöksklyftor pressade i munnen, uppblandat med T-röd och Minttu så har kroppen gett vika och insett att det fan inte är den som bestämmer! Kaxig jävla kropp alltså. Den fick vila lite i två dagar men nu är det slut på det roliga! 

Idag ska den ut och rastas och vidare exorcism är planerad. Och på lördag springer jag Stockholm Halvmarathon. Inser dock att jag nog kan glömma den tid jag ville sätta men det blir en fin tävling ändå, vill jag lova. Och vad det verkar så ska jag dessutom springa Lidingöloppet. Lite på impuls sådär. Det är ju ett fantastiskt fint lopp. Om än jobbigt.

Och på den andra dagen kröp han ihop, klämde fram en liten tår och gömde sig under täcket. Ty sjukdomen kom över honom.

Det stämmer bra, det. Lagen om alltings jävlighet. Bekräftad. Bara för att man har lite kul, känner sig lite motiverad och för en gångs skull trivs, bara en liten gnutta, så måste Livet leverera en roundhouse-kick (Chuck Norris-style) rätt i nyllet så att man kommer ner på jorden igen.

Kände igår tendenser till att bli sjuk. Känns likadant idag. Och här sitter jag och skakar, vredesfylld över insikten om hur jävla äckligt livet är ändå.

Ge mig en flaska Jack Daniels, rohypnol och en revolver med en kula i kammaren. Så kanske man kan få ett slut på eländet.

Att det är valår och dags att rösta känns ganska långt borta för mig. Mest för att jag inte hittat ett parti jag kan identifiera mig med. Eller för att jag inte orkar bry mig. Så jag tänkte att istället för att jag ska hitta ett parti, så får ett parti hitta mig. Nedan beskrivs de hjärtefrågor jag brinner för:

MILJÖ: Mer bensin. Mer växthuseffekt. Det ska vara söderhavsvärme i Sverige.

SKOG & JORDBRUK: All röjning på fina skogsmarker förbjuds.

JÄMSTÄLLDHET: Nej. Kvinnor kan hålla sig i köket.

JOBB: Folk har det.

ÖVRIGT: Fri abort till 15 års ålder. Körkortsindrag på gamla människor och fri hastighet på vägarna. Tjockisar och övrigt ohälsosamma människor arkubuseras. Dödsstraff införs. Två timmars idrott (riktig idrott = konditionsträning) varje dag i skolan. All religion förbjuds. Diktatur.

I bästa möjliga mån, så politiskt inkorrekt som möjligt.

Eftersom att jag inte sprungit distanspass över 20 km på ett tag så var det dags idag. Jag mätte upp en runda som skulle bli ungefär 21 km. Uppsalaåsen och Sunnerstaåsen var givna. Likaså Skarholmen. Det började på lätta ben upp till Slottet och sedan vidare efter ån till Uppsalaåsen. Viktigt att få i sig några höjdmeter. Det var dock, till min stora förtret, snabbt över och jag inser att fem år i Uppsala inte direkt kommer stilla min motbakkeløphunger.

Väl mellan Ulltuna och Sunnerstaåsen sågs ett alternativ till grusvägen. "400 meter spång", stod det på en skylt. Givet, tänkte jag. Idiotiskt, insåg jag senare. Mitt på spångjäveln ligger såklart jordens vidrigaste varelse. En jävla ormjävel. Ett litet, äckligt, ondskans sändebud som bara låg där och väntade på mig. Resten av spången gick jävligt fort och jag kan garantera att jag aldrig kommer springa där igen. Fyfan!

Efter Sunnerstaåsen blev det hårt packad stig utefter vattnet, vilket var uppskattat. Liknade nästan ett parti under Lidingöloppet.

Sen var det inte så spännande. Rak, platt asfaltsväg. GPS:en stannade på 23,10 km och 2h05min. Finemang. Oförskämt pigg sista kilometerna.

Igår var tanken att kroppen skulle få genomlida några korta men väl valda intervaller. Hoppet om det gick ut när jag insåg att gårdagen skulle bli en skitdag träningsmässigt. Mycket att stå i som inte sätter träningstankar i första rummet. Så det blev ännu en vilodag efter torsdagens resedag (läs; bakisdag).

Idag vaknade dock kroppen och tänkte, utan omsvep; 4x4-intervaller!

Jag har sedan länge konstaterat att ibland kör man bara 4x4-intervaller för sakens skull. Men idag tog jag ut mig. De blev fyra stycken spyintervaller med mjölksyra sprutande ur porerna.

Man kan fråga sig varför det kändes så bra idag. Eller varför det kändes så dåligt igår, då jag ändå hade en dags distans till pubrundan. Man kan fråga sig varför det kändes så bra, när levern ändå fått stryk av två bärs och två jäger igår. Till slut kan man fråga sig varför jag inte ligger ner och dör på golvet nu, utan istället är sugen på ännu ett riktigt spypass.

Man får väl helt enkelt konstatera att kroppjäveln håller på att lära sig vem fan det är som bestämmer.

Jag kan förövrigt meddela att detta var första passet som jag inte vrickat foten eller känt av tendenser sedan början av juni. Det är skön-t.