Igår var tanken att kroppen skulle få genomlida några korta men väl valda intervaller. Hoppet om det gick ut när jag insåg att gårdagen skulle bli en skitdag träningsmässigt. Mycket att stå i som inte sätter träningstankar i första rummet. Så det blev ännu en vilodag efter torsdagens resedag (läs; bakisdag).

Idag vaknade dock kroppen och tänkte, utan omsvep; 4x4-intervaller!

Jag har sedan länge konstaterat att ibland kör man bara 4x4-intervaller för sakens skull. Men idag tog jag ut mig. De blev fyra stycken spyintervaller med mjölksyra sprutande ur porerna.

Man kan fråga sig varför det kändes så bra idag. Eller varför det kändes så dåligt igår, då jag ändå hade en dags distans till pubrundan. Man kan fråga sig varför det kändes så bra, när levern ändå fått stryk av två bärs och två jäger igår. Till slut kan man fråga sig varför jag inte ligger ner och dör på golvet nu, utan istället är sugen på ännu ett riktigt spypass.

Man får väl helt enkelt konstatera att kroppjäveln håller på att lära sig vem fan det är som bestämmer.

Jag kan förövrigt meddela att detta var första passet som jag inte vrickat foten eller känt av tendenser sedan början av juni. Det är skön-t.

Det är ganska precis en vecka kvar till Stockholm Halvmarathon och det är väl dags att lägga korten på bordet. När jag anmälde mig var det mest som en kul grej. Varför inte springa ett lopp jag inte sprungit förut och på en distans som är ganska främmande. Inte för att jag aldrig sprungit så långt. Tvärtom! Har många pass i vintras och i våras som varit längre. Har Lidingöloppet i ryggen förra året.

När det väl kommer till kritan så handlar det bara om en timme och tjugo minuters intensiv löpning. Något som jag tagit mig igenom många gånger i skogarna runt Sverige.

Jag kan ändå inte låta bli att tänka att jag inte är förberedd. Jag har för det första inte tagit mig igenom distansen, det vill säga 21 km. Det hoppas jag få in imorgon. Att klara av det är jag inte ett dugg orolig för. Men jag vill göra det på en bra tid. 1.30 vet jag att jag klarar. 1.25 borde jag klara. 1.20 VILL jag klara.

Vet dock att det kan bli svårt med tanke på senaste veckors bristande träningsengagemang. Men vafan. Det är bara att köra. En vecka kvar till ett lopp jag aldrig har kört och som säkerligen kommer bli kul. Sen är det över en månad kvar till Tjurruset, det manligaste av löparlopp. Nedräkningen har börjat.