Imorgon: Lidingöloppet. 3 vackra mil på en ö i Stockholm. Platsen är en bekant sådan för mig, då jag två gånger sprungit lilla Lidingöloppet á 6 km, en gång riktiga Lidingöloppet och fyra gånger VO2-maxtest på Bosön. Alla av vilka kroppen fått så mycket stryk den klarat av och mer därtill. Maximal puls har nåtts, maximal syreupptagningsförmåga och maximal utmattning.

Förra året bekantade jag mig med den mytomspunna "väggen". Alldeles vid Golfbanebacken, knappa tre kilometer från mål. Tunnelseende, kramp och en alldeles fantastisk känsla av att vilja lägga sig på marken och störttjuta. Vad som tog mig i mål minns jag inte. Mycket av sista milen kommer jag faktiskt springa för första gången. Förutsatt att jag kommer vara piggare i år än förra året.

Planen lyder i alla fall såhär; GÅ UT LUGNT!!!

Jag vet inte hur många gånger jag sagt det innan och ignorerat det. Alla gånger om jag får gissa. Men imorgon tänker jag inte vara EN SEKUND under 45 på första milen. Sedan stabil löpning hela vägen. Bara jag. Bara mina skor och jag.

Målet blir att slå min förra tid på 2.14.31 men också att komma under 2.10.00 Vill man följa mig imorgon är jag osäker på hur bra det går. Har nämligen övertagit annan löpares nummerlapp. Går det inte att söka på Simon Hedlund, så prova Henrik Sundqvist. Startgrupp 1C.

"It's at the borders of pain and suffering that the men are separated from the boys."

Emil Zatopek