Gårdagens ändå ganska varma septemberdag vittnade om bra löparförhållanden när man satt och väntade på start med en kaffe i hand i Kungsträdgården.

Jag själv hade tre sjukdagar och 11 km löpning i bagaget från denna vecka och hade väl egentligen inga mål att uppnå annat än att komma i mål efter bästa förmåga. Någonstans hägrade i alla fall 01:30:00 som skamgräns.

I starten hade jag inte motivation till att stå långt fram eller på en bra placering då jag ändå visste att det skulle bli trångt och jag tänkte att man kanske kunde tvinga sig själv att lugna ned sig lite, till skillnad från alla andra lopp genom tiderna då man gått ut för hårt. Likväl gick första tre kilometerna på 10 minuter blankt, vilket i och med trängseln de första 500 meterna, vittnade om att jag gick på Coopertest-tid.

Efter fem kilometer tänkte jag lägga mig på 4 min/km när jag såg en man med mikrofon springa ut till en person snett bakom mig till vänster med frågan; "hur känns det, Anders?"

Och visst är det Anders Szalkai jag har i ryggen. Visserligen farthållare för 01:20:00-gruppen, men ändå. Jag lägger mig i rygg i några hundra meter men i ett parti med lite mer kuperad asfalt (typ två meter stigning) så rycker jag och drar ifrån Szalkai-gruppen i några kilometer. Innan första 10 har jag dock låtit dem passera eftersom jag ändå kände att 01:20:00 inte var en realitet för mig igår.

Första 15 går dock bra, jag känner mig stark hela tiden och känner att jag ligger inne på mer kapacitet och gör därför en liten fartökning. Efter cirka 17 kilometer får jag dock lida lite då jag får håll och inser att kroppen ändå är trött. Jag lägger mig strax över 4 min/km ändå efter att ha jobbat för att bli av med hållet i några hundra meter. När det är cirka två kilometer kvar är jag redigt trött och bryr mig inte riktigt om att folk springer om mig. Inte heller ligger fokus på en stark avslutning. Jag börjar känna att huden under ena fotbladet valt att lösa upp sig och ett makabert stort skavsår har slagit rot. Enda målet är en kamp mot klockan och 01:25:00.

Jag rullar in på 01:23:26, ändå ganska nöjd med tanke på senaste veckors destruktiva leverne. Under 01:20:00 är definitivt en realitet för mig med en bättre uppladdning än just den jag haft.

Jag har även insett av även om jag tycker det finns en viss charm i långlopp så är jag inte en långlöpare sett till fysiken. Och definitivt inte en asfaltslöpare! Jag behöver ett terränglopp på cirka 10-15 kilometer för att det ska passa mig bättre.

Därför laddar jag nu om till Kung Björn-loppet nästa helg som säkerligen kommer gynna mig mer.