Detta är en allmän beskrivning av första träningspasset efter sjukdom.

OBS! Det är inte bra att börja kötta tempo direkt efter sjukdom! Om du vill veta effekterna av det så ta detta exempel och kvadrera med pi multiplicerat med oändligheten.

• Första stegen: Du känner dig lätt och flyger fram. Observera att detta bara är temporärt.
• 30 sekunder efter första stegen: Det sticker till. Kanske är det i någon led eller någon muskel. Var det än är så har du aldrig känt det där förut. Du börjar bli orolig. Du gick ut för hårt.
• 10 minuter in i passet: Smärtan hänger kvar. Oroa dig inte. Det är inget farligt. Smärtan du känner är bara vekhet och sjukdom som lämnar kroppen. Här brukar man vanligtvis komma in i andra andningen. Inte nu. Det blir ingen tredje andning heller för den delen. Du är kvar i första andningen hela passet.
• Mitt i passet: Du snorar och andas vilt. Folk som inte känner dig (folk som känner dig också) blir äcklade av dig och börjar titta konstigt på dig. Om de var blinda skulle de tro att en astmatisk och döende person susade förbi. (Observera att du i det här fallet inte "susar")
• Vartsomhelst i passet: Du kommer till ett berg. Du kan inte gå över det. Du kan inte gå runt det. Du vänder.
• Mot slutet: Du har snytit dig som en galning. Du har gjort så många bonnasnytingar så du börjar blöda näsblod. Du förblöder. Du dör nästan.
• Efter passet: Du är helt utmattad. Hjärtat bultar värre än någonsin. Du är helt yr. Du lägger dig på marken. Du kollar på klockan. Du var ute och joggade i 20 minuter. Du skriver in det i träningsdagboken. Äter bullar. Dricker kaffe. Duschar. Det känns lite bättre efter ett tag. Gör det inte det så spelar det ingen roll. De där 20 minuterna kanske var de mest underbara på länge.