Köldsprängda luftrör och krampande muskler i ett inferno av snor och snö i en backe, lång som vore den skapt att fälla människor på dess väg mot toppen. Gävleborgs Olympos.

Tafatta stavtag på jakt efter grepp i snö som bara sjunker undan och skidor, vars glid bakåt överträffar det framåtriktade.

På ett spår, i en skog, följande en till synes enkel devis; smärta är bra.

Och enfalden lämnar en aldrig.

Fick ikväller återigen en släng av de tvångstankar jag ibland lider av. Och nu en utav de jag lider av mest. Sortera iTunes biblioteket! Upptäckte 160 namnlösa låtar som jag fick sitta och köra Music Quiz på. Inte så svårt, då jag själv bränt ner dem på skivor en gång i tiden. Men inte desto mindre en bedrift. Sedan har det skett bortsortering av diverse dubbletter också.

Varför jag inte kör Spotify? Jo, jag tycker att Spotify är dåligt. Kasst. Helt bedrövligt tråkigt. Då är det bättre att alltid kunna ha tillgång till låtarna på hårddisken.

Att ha tillhört Generation Gratis har förstås satt sin prägel på det tänket. Har dock blivit vuxen och insett det ologiska och rent idiotiska i det.

 Allra helst skulla jag vilja ha hela mitt bibliotek på CD-skivor i snygga hyllor efter väggarna. Som en riktig jävla samlare. Kanske några vinylskivor lite här och var.

Vad det här har med titeln att göra? Jo, jag skrev ned en titel och tänkte att inlägget skulle handla om något helt annat, typ att jag är trött och skall gå och sova. Det blir inte alltid som man planerar. Och nu orkar jag inte ändra på det. OKEJ?!

Verkar nästan som att alla håller på att bli skadade nu. Själv har jag alltid lyckats hålla mig borta från sådant tjafs. Men känner nu att även min kropp börjar bli lite naggad i kanterna. Inga allvarliga grejer, inget som jag är helt främmande för. Men det är klart att en ökning i träningen, som nu - jämfört med hösten, sätter sina spår. Senaste veckan har vaderna (benhinnorna?) känt sig lite ansträngda. Känner igen det från någon vecka innan O-ringen och det gick över, så är inte orolig. En muskel ovanför vänsterknät spökar också lite. Men tror det bara är kvar från tisdagens skidåkning.

Varför jag berättar det här för er?

Jo, jag tänkte att OM jag blir skadad, så får ni ge mig en redig jävla smäll. Var. Så sätter det lite press på mig också. För det blir ungefär 800-1000 smällar.

Gott så?

Bra, då kör vi på med en till underbar träningsvecka imorgon.

När jag väl var ute och sprang igår och minusgraderna sakta byttes ut mot nollgradigt kunde jag svurit på att det under en bråkdel av en sekund bröt ut i en ynka plusgrad. Men det kanske var inbillning.

Då, under blå himmel, löpandes på en smal strimma barmark, så var det vår.

Snöpulsandet upp till armbågarna, en kvart efteråt, fick mig på andra tankar.

Men på den där smala strimman, under bråkdelen av en sekund, så var det vår.

Ska ut i skapelsen nu. Bara mina skor och jag. Och en viss mängd kläder som skydd mot kölden. Inte ens en karta och kompass. Till skillnad från den här träningen i höstas. Efter misslyckat lång-SM kval och no final whatsoever dagen efter, blev det ett distanspass på två timmar istället, på gammal karta. Det var nog bästa träningen förra året. Två timmar njutning i fin terräng och lummiga marker. Inte för att jag vill låta som en jävla skogsmulle, men när jag kom tillbaka klagade alla, ALLA, på hur jävla skit det hade gått, medan jag själv njöt i bohusländsk natur.

Och då blev jag glad.

För skadeglädje är ju den bästa glädjen.  

Saxat från DN.se. Så kallad respektabel tidning.

Ojoj. Att man nästan gick på den blundern. Tur att det finns folk som utbildar oss vanliga drönare som inte förstår oss på stora, stygga Internet. Själv brukar jag alltid klicka på de här:

Seriöst, de som går på dessa förtjänar inte att leva.

Inte nog med att det är ett jävla otacksamt jobb att driva blogg ibland, det är ett otacksamt jobb att jobba i täten i skidspåren också.

Läs om spektaklet här!