Det har blivit några dagars uppvaknanden och insomnanden i bitterhetens tecken då jag har en slemhosta jag inte riktigt kommer ifrån och en bit tandkött som verkar inflammerat med all världens smärta koncentrerat längst jävla bak i munnen. En bit ryggstycke verkar också lysa av någon sorts träningsvillig frånvaro då smärta strålar ur rhomboideus major vid varje minsta vridning av ryggen.

På det ligger dessutom en påtaglig stressfaktor orsakat av frånvarande internetuppkoppling, en pannlampa som ligger oåtkomligt på ett postkontor, ett projektarbete som ska skrivas klart, en hemsida som håller på att fixas och en kartpärm till nämnda hemsida som inte heller riktigt vill fungera.

David Andersson och Lena Eliasson höll en gång en föreläsning där de berättade om att livet var en skål med ett visst antal bollar eller apelsiner eller vad det nu var (aktiviteter i alla fall, om vi lämnar skålsnacket). Det får bara plats ett antal bollar/apelsiner/vad det nu var. För många - och skålen går sönder/svämmar över/eller vad den nu gör.

Skålen ÄR tamejfan sönder/översvämmad/eller vad den nu är. Så igår var jag inte glad. Jag var riktigt jävla förbannad. Mest på mig själv, eftersom att det såklart är mitt fel. Och självklart fick träningen lida. Kanske bäst ändå för hostans skull.

Men imorse när jag vaknade inför morgonstyrkan så slog en våg av ovilja över mig. Samma sort som den jag hade hela oktober, november, december när jag INTE VILLE TRÄNA.

Surt, såklart. Har ändå lyckats hålla en bra träningsnivå i flera veckor utan att ha slagits av samma tankar.

Snabb åtgärd på det här är såklart att försöka göra mig av med bollar/apelsiner/vad det nu var. Men å andra sidan - nu är jag sjukt sugen på att ta mig ut och köra fartlek med en av två nya leksaker jag unnade mig själv idag. En pannlampa, modell n00b. Och ett par glassiga sportglasögon för framtida bruk.

En annan variant på en lösning vore ju om all jävla snö bara försvann och dygnets snittemperatur hamnade över 20 Celsius.

Men det kommer ju inte hända.