Klockan sju startade de imorse. Det första av två Öppna Spår. Det åker fortfarande folk i spåren, på väg mot mål. Alla kutryggade och med desperation i blicken. "Att det kunde vara så jobbigt..."

12 timmar av dygnets 24. Det är mer än vad man får på en hel vecka ibland. Jag är nog knappast ute såhär länge imorgon. Sex timmar får det bli, beroende på föret såklart. Kan nog pendla upp mot sju.

Men 12, snart 13 timmar. Hur i helvete tänker man?! Visserligen är tempot obefintligt och jag-spelade-ju-fotboll-på-gymnasiet-hårt bland gubbarna. Men det kanske skulle vara bäst för dem själva och allmänheten att dra repet och slussa hem med buss efter en viss tid.

Fast visst ska man unna dem motion. Men en gång per år kanske inte räcker?