Inte kunde man ana att dagen skulle bli så fin. Med en topp på -24 graders kyla kunde man ju tro att det skulle bli helt överjävligt att springa distans. Inte då. Solen sken på och värmde en när man som mest behövde det. Köldhål passerades självklart och såg till att kroppen höll sig pigg. Och överallt såg det ut som på vykort. Då var det fint att slita sig igenom 23,74 km väglöpning. Trots det faktum att orienteringsskorna gav en stum och äcklig känsla i benen hela vägen.

Passet mätte 2 timmar och 10 minuter och väggen kom väl ungefär vid 1.20 när man kom till insikt om att det var nästan en hel timme kvar. Döden hälsade på i en kvart men vid 1.35 insåg jag att den s.k "väggen" var av plywood och det vara bara att slå sig igenom. Resterande minuter av passet tillbringade jag till att ligga i täten och dra upp tempot med Edén. Sen blev det bajspaus och gångpaus för de andra medans jag passade på att förlänga distanspasset genom att ta mig en liten sightseeing i Storvik.