...Det räcker med att ta femhundran mellan Skinnskatteberg och Köping.

 Vid safarins början är chanserna stora att stöta på exotiska djur såsom Homo Sapiens Affectus (även kända som emosar). Detta är dock bara resans början och föga imponerande jämfört med vad som komma skall.

 Utefter resan kan man - förutom bedårande naturupplevelser både till höger och vänster om safaribussen - få uppleva på närhand hur djuren beter sig då vissa får åka med i bussen, dock kopplade eller i annan form omhändertagna av skötare. Men man får inte klappa dem!

När bussen tar sig förbi Karmansbo kan alla som vill få höra på gamla historier av safariledaren om befolkningen som sägs bo i trakterna och som ibland kliver på bussen. Studier har dock visat att detta såklart bara är folkskrönor, som lever vidare bland safariledare som vill tjäna pengar. De enda som kliver av och på här är en och en annan likdumpare.

Resans epicentrum nås vid Kolsva. Eller som ortsbefolkningen kallar det - Köschwa. Här kan man se allt från moppepojkar som sittäer påe Muuhrnöe åe trööekaaere (ung. öv. sitter på Muren och har tråkigt) och dricker hembränt till byns äldre som sitter och berättar hur det var att jobba på Bruueköeh (Bruket) förr i tiden. Och dricker hembränt.

Jag hade hoppats att på min upptäcksresa få syn på en riktig Homo Queritoris Quattuordecimus som sägs smyga runt i dessa trakter. Jag hade turen med mig och fick närkontakt med inte mindre än tre stycken som klev på bussen! Två honor och en hane. Homo Queritoris Quattuordecimus kännetecken är ett de ofta umgås i grupper om minst tre utan manligt bihang men just idag var det en med. Han kanske var vilse.

De satte sig i alla fall ned i bussen och började utstöta ljud som nästan kan liknas vid tal. Av språkbruket att döma befann de sig i nedre högstadiet. Samtalsämnena fortsatte att beröra högst oviktiga saker vilket påvisade extremt låg intelligens. De hade också en hittills oupptäckt benägenhet att dras till ljus, då en i flocken vid åsynen av Köping utbrister; "Kåellae vaed fiänte Kööeepinge ääee nääee rääe lyesäer upp" (ung. öv. "kolla vad fint Köping är i lampskenet")

Såhär års vallfärdar dessa bestialiska kreatur ofta mellan Köping och Kolsva i jakt på rester och sopor som de mer intelligenta Köpingsborna kan tänkas ha lämnat efter sig.

Man skall dock inte försöka etablera kontakt med dessa varelser, då de är ganska territoriska av sig och om man inte passar sig är risken stor att man fort måste avlägsna sig med lösnaglar i häcken, som sprider dödligt gift.

Bästa sättet att bli av med dessa kreatur är att fort och ingående redogöra för atomens struktur och uppbyggnad men att rent tekniskt förklara vad som händer när man skruvar ur en glödlampa räcker gott om man bara behöver en snabb undanmanöver.  

Jag sprang Snabbdistansrundan idag. Eller i alla fall de första 23 minuterna av den. Sedan hände något som inte hänt sedan jag var ett litet barn. Jag fick håll. Nåt så djävulskt. Det högg till i hela sidan. Slidan. Hehe. Skoja bara.

Nej men seriöst, det gick inte att springa. Och all sorters mantran (pain is temporary, smärta är bara vekhet som lämnar kroppen, smärtgränsen skiter jag i, when the going gets tough - the tough gets going) kunde inte råda bot på det faktum att det inte gick att springa.

Det som var så jävla bittert var att jag kanske hade 2 minuter kvar till mållinjen vilket hade gett mig en tid på strax under 25 och som äntligen skulle krossa mitt personliga rekord från intervjulöptestet till OLGY, när jag som liten pojkvasker (15) sprang på 25.57

Men vad fan. Det kommer väl fler chanser. Inget att gråta sig fördärvad över.

Fyfan vad rolig jag var när jag skrev till slidan däruppe. Kommer ni ihåg det? Det var väl kul?

Sjukt. 

Sedan slutade de alla läsa bloggen, ty den gav upphov till olust. I evigheters evighet. Amen.

Dagen inleddes med kaffebryggar'n på. Som den alltid ska så att man överlever dagen. Det fortsatte sedan iväg till dagens träning i Valbo där mossarna inte alls var pissljumma utan ganska kalla. Det var dock fint att få visa kroppen vem det är som bestämmer.

Efter en produktiv dag i skolan med Svinissprutan och en Mary Shelley's Frankenstein så bar det av till Coach Bjärv med Gürhan för att hjälpas åt att gräva till hans mini-tennisplanprojekt som pågår på bakgården.

Gratis styrkepass! :)

Helt klart det bästa som går på TV just nu är Dexter, nu inne på säsong 4. Awesome.

Idag var det dags att rycka tag i kragen och dra sig upp tidigt, tidigt på morgonen. Typ kvart över nio! (...)

Efter en mycket näringsrik frukost, sprängfylld med energi, a.k.a rostisar med nutella, kaffe och juice, ombyttes det till tävlingskläder. Idag var det Freluga Farmers orienterardress som gällde.

För uppe i Högbos mörka skogar skulle Novemberflåset avgöras. Över 9 km med laserskanningskarta.

För mig gick det bra fram till varvning där jag ledde hela spektaklet. Nästkommande kontroll var det lite oflyt till och den avhängda klungan kunde knappa in. Efter detta olyckliga skeende så var det dags för the butterfly of doom, där första slingan gick felfritt men andra slingan betygsattes med IG i orientering. Jag lyckades ta mig runt andra slingan i alla fall efter oförlåtliga bommar och sveda i kropp och sinne. Efter det var det smooth sailing in till mål.

Rekommenderas.

Det första Peter Siepen gör, efter att han hållit ett tal om att sticka ut bara för att inte vara som alla andra jävla losers, är att dra igång den här låten. Kvällen kan väl inte bli annat än lyckad då?

Spontankväll på Kharma med fina människor och Peter Siepen. Det första han gör är att dra igång  I want to break free, med gissa vilka. Queen såklart.

Och jag ba'; Cool hatt!

Och han ba': Yes!

Sedan skrek jag mig hes till tonerna av Jag är en vampyr och Kom igen Lena!

Sedan dansade de natten lång.

*music fades...*

Nu är det slut på projektarbetet, det är dags för fredagsmys!