Förbereder mig för att kasta mig in i det jag har kommit att kalla Afvgrundssömnen. Väl inne i den går det inte att vakna på ett bra tag. Hur mycket alarm som än ställs. Känner att den är på gång igen efter några nätter enligt normen godkänd sömn. Eller ja. Enligt normen godkända uppstigningstider.

Får väl se om jag vaknar imorgon. Isåfall blir det distanspass of fury på Rönnåsen!

Psyche!

Hade fullt upp i helgen och orkade inte blogga. Istället körde jag Sandviken 2-kvällars, startat på fredagen med några klasskompisar hemma hos mig för att sedan fortsätta på Steeltown och sedan Kharma. Blev dock en tidig kväll för mig som inte var så snygg mot slutet.

Efter ett återställningspass i Norrsätraskogen på lördagen fortsatte festandet med fina killar söderifrån på kvällen.

Söndag bjöd också på bakispass.

Är nu inkastad direkt i verkligheten igen.

(Inlägget ackompanjeras bäst av Imperiet - Var é vargen)

Eftersom att jag inte befann mig på morgonens styrkepass på grund av fjollande inför dagens nationella prov i Svenska B, kände jag mig tvungen att på något sätt återställa hårdheten i vardagen. Jag bestämde mig därför för att bege mig ut på den mytomspunna reflexrundan i Norrsätraskogen.

Redan sådär i början ångrade jag mitt val då den stenbundna marken tillsammans med åratal av gallring och övrigt skogsbruk såg till att mina fötter aldrig befann sig i sidledes horisontellt läge. Men gav jag upp? ICKE!

Jag fortsatte min träning of doom rätt ut i skapelsen med min pannlampa, Gamla Bettan (ej att bli ihopblandad med pannlampan av märket Betty) som enda hjälpmedel.

Då jag avsåg att lära fotjävlarna att det fan inte lämpar sig att klaga när man håller på med den här sporten så tillhörde passet ett av de snabbare och längre. Jag avsåg alltså att springa den långa reflexrundan som viker av till höger på ett ställe medan den kortare viker av åt vänster. Mitt när jag kommer fram till vägskälet, hinner jag precis skåda reflexer ledande åt två olika håll innan pannlampsjäveln ger upp och lämnar mig ensam kvar i en kall, mörk och blöt skog. Bestört över att inse att jag kommer få treva mig hemåt efter ljudet av Riks 80 som enda vägledning, tackade jag för mig och började sakta arbeta mig framåt i bäckmörkret.

Då lampan började att sporadiskt lysa upp för att sedan slockna igen direkt efteråt, lyckades jag skymta en del reflexer som kunde leda mig hem. Efter ett tag tröttnade jag dock på den form av Tiscotansii-ljusshow som erbjöds och bestämde mig för att åtgärda problemet. Det hela löstes såklart med att plocka ur batteriet ur selen och trycka in sladden i kontakten efter förmåga och sedan hålla fast i det läge som gav ljus. En mycket väl utprövad och fungerande metod.

Sedan var det bara att följa reflexerna hemåt, dock med vetskapen om att det finns annat än bara reflexer i Norrsätraskogen som reflekterar ljus.

Dåligt laddad lampa. Inga som helst torra träningskläder. Mage full av pepparkakor och hard-day-at-school-trött. Banne mig om det inte är dags för reflexrundan nu.

Älskar långpass. Det finns inget bättre. Att dessutom få sitta och dricka kaffe efteråt är svårt att slå. Att kaffet dricks efteråt som belöning är viktigt. Det förhöjer njutningen. Inget smakar så bra som arabicabönor och endorfiner utlösta efter två timmars pustande och frustande i regn och rusk.

Så det var dagens höjdpunkt. Varken mer eller mindre.

Fast att smyga upp på två mammor som är ute och går med barnvagn i full mundering och sedan susa förbi (häftigt andandes - och kanske till och med mitt i en bonnasnyting) i en jävla fart, är inte fel det heller. Varpå den ena bestört utbrister: "Herregud, vad rädd jag blev!"

Hehe. Son of a plumber!

Bra stämning på kvällens HB-match. Det är alltid fint att möta Palmbergs. Kvällens match resulterade endast i 3-4 utvisningar och rött kort för deras målvakt. Ställningen lämnar jag ändå osagt.

Imorgon bär det av till Ockelbo för att springa långpass på fina Rönnåsen. Det finns många härliga minnen därifrån sedan förra vintern. Så jag hoppas på mycket njutning. Det har blivit alldeles för mycket mygel i träningen på sista tiden, så det är dags att skärpa sig. Något jag är säker på att Rönnåsen ser till.

Vi kan ta resten imorgon, då är jag ledig. 

Idag bär det av på dop i Örebrotrakterna. Det är min kusin som ska indoktrineras i detta spektakel kallat kristendomen.

Själv är jag inte så mycket för dop. Jag har varit bitter i hela mitt liv för att jag är döpt.

Om jag inte konfirmerat mig också? Jo, men vad fan har det med saken att göra? Jag ville åka på OL-läger i tre veckor och få presenter. Själva konfirmationen sågs som en mindre bieffekt av det hela.

Så bjuds det ju på fika också.

Så jag klagar inte.