Jag sprang Snabbdistansrundan idag. Eller i alla fall de första 23 minuterna av den. Sedan hände något som inte hänt sedan jag var ett litet barn. Jag fick håll. Nåt så djävulskt. Det högg till i hela sidan. Slidan. Hehe. Skoja bara.

Nej men seriöst, det gick inte att springa. Och all sorters mantran (pain is temporary, smärta är bara vekhet som lämnar kroppen, smärtgränsen skiter jag i, when the going gets tough - the tough gets going) kunde inte råda bot på det faktum att det inte gick att springa.

Det som var så jävla bittert var att jag kanske hade 2 minuter kvar till mållinjen vilket hade gett mig en tid på strax under 25 och som äntligen skulle krossa mitt personliga rekord från intervjulöptestet till OLGY, när jag som liten pojkvasker (15) sprang på 25.57

Men vad fan. Det kommer väl fler chanser. Inget att gråta sig fördärvad över.

Fyfan vad rolig jag var när jag skrev till slidan däruppe. Kommer ni ihåg det? Det var väl kul?

Sjukt. 

Sedan slutade de alla läsa bloggen, ty den gav upphov till olust. I evigheters evighet. Amen.