...går vidare. Och vidare. Den ena dagen är den andra lik. Den andra är förövrigt lik den ena också. Dagarna är oseparerade seamesiska tvillingar.

Man vaknar vid tolv. Käkar lite. Gör ingenting. Tränar. Gör ingenting. Går och lägger sig. Att ha lov är fan ett helvete.

Tacka vet jag träningarna. Om jag inte vore orienterare... Vad hade jag haft för liv då egentligen?