När andan faller på brukar jag titt som tätt anta olika utmaningar. Jag drar mig inte för fyra timmar snöpuls lite då och då. Förra året sprang jag Lidingöloppet, längsta tävlingsloppet jag någonsin sprungit och Ultralång-SM i orientering, vilket är det längsta OL-lopp jag sprungit. Och idag åkte jag Öppet Spår. 9 mil mellan Sälen och Mora. Och fyfan i helvete vilket jävla skitgöra det var! Visst är skidor jobbigt. Men uppemot dessa distanser är det jobbigt på FEL sätt. Då är det jobbigt mentalt mer än fysiskt. Även om jag noterat krampkänningar både här och där.

9 mil. Det är jävligt lågt. Det är nästan ofattbart hur jävla långt det är. I minusgrader, snålblåst och klass 1-varning på snöfall är det ännu längre. Och du. Det är inte nedförsbacke från Oxberg som så många kanske har påstått. Det är tamejfan uppförsbacke hela jävla tiden. Det är i alla fall så det känns. Nöjd med genomfört lopp och med en tid på 6.43 timmar har jag i alla fall mer i träningsdagboken än de flesta hittills den här veckan.

Det här gör jag aldrig om igen. Och nu lägger jag skidorna på hyllan för den här säsongen. Kom vår! Kom barmark! Kom renborstade vägar att cykla på! Väck mig när de kommer.

I väntan på bättre tider kollar jag ut genom husvagnsfönstret, pekar och skrattar elakt åt stackarna som fortfarande inte har kommit i mål.