Jag har alltid haft lätt för att springa fort och kunna plåga mig. Det är i alla fall det jag vill tro. Det ligger väl på något sätt som bakgrund till att jag alltid öppnar lopp ganska hårt. Jag hatar att ligga och maska i början och invänta mjölksyratröskeln. Det är chickenshit.

De senaste dagarnas intervallträningar har dock öppnat upp för ett annat synsätt. Nu bävar jag för intervallerna. Det var så längesedan jag körde på riktigt hårt, så det är jobbigt från start till långt efter mål. Och det tar emot hela tiden. Just idag kom en stark impuls att börja gråta och hulka som en kärring på intervallerna. Vilket såklart inte hjälper de redan smärtande luftrören. 

Jag tror jag dör litegrand för varje intervall jag springer.

Jag körde 70x20 intervaller. OCH INGET ANNAT! Vad fan tror ni?

Som belöning väntar en cheesecake i kylen.

Jag tror den blir god.

Jag har inlett en intervallvecka. Igår körde jag korta rusher på morgonen i ett desperat försök att få fart på benen. På eftermiddagen ett pass 4x4-intervaller på asfalt runt Norrsätra. Första utomhusintervallerna sedan jag-vet-inte-när. Måste ha varit november någon gång. Det kändes konstigt att underlaget ibland skiftade lutning. Vilket säger en del om inomhusintervallernas nackdel.

Idag kör jag kortare intervaller. 15x15 eller 70x20. Kanske 60x30. Det märker jag när jag ställer mig utanför porten, söker satteliter och spottar över vänster axel.

Och när mörkret knackar på fortsätter livet in i natten.

-Varför då? undrar ni.

Ja, varför i helvete inte?!

Dags att gå till jobbet. En och en halv timme styrka. Mycket statiskt och hög diskant. Laddar som bäst med lite Aerosmith och AC/DC. Och tungan i eluttaget.

(Första videon förövrigt ytterligare ett exempel på att snygga tjejer får som de vill i livet och/eller blir våldtagna)

I tron om att ström skulle levereras till datorn först nästa vecka, möttes jag av förvåning då ett paket med sladd dumpats likt en julklapp genom brevinkastet.

Så nu är jag tillbaka in the 21st century igen.

Så...

Vad har ni haft för er?

• Kaffe, nu och för alltid.

Fast det visste ni ju redan.

Kanske är dags för lite mer variation i tillvaron.

Har under den senaste veckan levt jävligt primal, då min sladd till dator bestämt sig för att sluta fungera. Har i alla fall efter idoget snyltande på andra sladdar och datorer lyckats ta mig upp till en någotsånär hyffsad levnadsstandard. Dock lyser fortfarande min egen dators batteri med sin frånvaro. Därför tog det hårt när jag till min yttersta besvikelse öppnade brevlådan för att inse att min beställda sladd inte låg och väntade på mig idag. En strid ström svordomar flödade mot Teknikproffset, jag själv som beställde fel sladd från början och fick skicka tillbaka för byte och mot livet i sig självt. Återigen har Lagen om alltings jävlighet visat sig vara konstant och allmängällande. 

*Släpar hem sig pulvriserad datormojäng till grottan, där tiden spenderas alltjämt gråtrunkandes i fosterställning