Jag har alltid haft lätt för att springa fort och kunna plåga mig. Det är i alla fall det jag vill tro. Det ligger väl på något sätt som bakgrund till att jag alltid öppnar lopp ganska hårt. Jag hatar att ligga och maska i början och invänta mjölksyratröskeln. Det är chickenshit.

De senaste dagarnas intervallträningar har dock öppnat upp för ett annat synsätt. Nu bävar jag för intervallerna. Det var så längesedan jag körde på riktigt hårt, så det är jobbigt från start till långt efter mål. Och det tar emot hela tiden. Just idag kom en stark impuls att börja gråta och hulka som en kärring på intervallerna. Vilket såklart inte hjälper de redan smärtande luftrören. 

Jag tror jag dör litegrand för varje intervall jag springer.