Ska det va' så ska det! Kosta vad det kosta vill! Mot Sherwoodskogen!

Eller för att tala klarspråk. Har man sagt att man ska springa 20 km, så ska man fan springa 20 km också. Även om det är motvind hela vägen.

För min del var det inte tal om motvind. Eller... Ingenting alls egentligen. Bara lite dålig planering.

För att få i sig några kilometer innan Lidingöloppet tyckte jag att det passade bra med en lugn distans idag (inatt). Såklart efter en del skolarbete som legat och dragit i några veckor. Och matlagning.

Således var klockan ganska sent när jag stack ut. Jag tror jag hade ljus i 20 minuter. Sen var det alldeles mörkt. Mörkt och kallt. Som i Skinnskatteberg ungefär.

Att dessutom rundan, som jag kollat upp på Eniro, inte alls är 22 kilometer, utan 16, gör ju inte det hela bättre. Var fan tog de andra sex kilometerna vägen? Eniro bör verkligen få tummarna ur arslet och sluta upp med att göra kassa reklamfilmer och sköta sitt jävla jobb.

Så när jag närmar mig Norrsätra och märker att jag bara sprungit 16 km så blir jag lite... Ja, lite purken. Så hemmets trygga vrå och TV:ns väna värmeutstrålning fick vänta. Jag skulle fan ha mina jävla 20 km!

Så då tog jag några varv runt Norrsätra innan Garmin äntligen kunde visa 20,02 km.

Thomas Wassberg, du kan gå och duscha!

Satte nyss i mig en, till två, till tre tallrikar köttbullar med rårörda lingon och mos. Tillsammans med några liter gräddsås. Dock var det inte köttbullar. Mer riktade åt pannbiffshållet. Men ändå inte. Köttklumpar kanske det var?

In any case så påminde det mycket om Jukolabåten på ditresan, då man alltid tar en tallrik köttbollar med mus. Skillnaden var väl att istället för 15 eurosar betalade jag idag i runda slängar 6,90 SEK. 

Ny header. Uppskatta den. Det var min enda prestation idag.

Efter några veckors glidapåräkmackamentalitet (subst.) börjar man inse att det inte funkar vid en viss gräns.

Jag är en flykting bortom den gränsen. Jag är till månen långt bortom den gränsen. Jag har glidit på räkmacka in absurdum.

Vad gör jag åt det då?

Jo, jag tar en kaffe.

Imorgon ska jag;

- få mina fötter blietzkriegade av hänsynslösa stenbumlingar.

- försöka skalla ihjäl grankvistar med ansiktet.

- göra awesome airkicks i luften while falling jävligt fort i nedförsbacke.

(läs; springa Järborundan) 

Strax dags för avfärd. Igen. När ska alla dessa jävla resor ta slut? Jag är så jävla less på att varenda förbannade helg åka genom halva Sverige påväg hem eller till tävlingar belägna på en lerig åker mitt ute i skapelsen.

Jag har i princip 4 resor/tävlingar kvar att avverka. Sandviken-Köping-Lidingö-Köping-Sandviken-Tranås-Sandviken-Köping-Stockholm-Köping-Sandviken-Falun-Sandviken.

Ni kanske kan förstå att man blir galen?

Efter det här jävla resorna ska jag inte åka en meter. Då ska jag bosätta mig och fan stanna där...

...I en vecka eller två tills det är dags att börja resa igen.

Jag går och packar.

Idag var första gången i hela mitt liv som jag såg kantareller i skogen när jag sprang.

Visserligen för att jag ramlade med ansiktet rätt ner i en samling.

Ni andra får komma på en bra jävla ursäkt för att ni springer tillräckligt sakta för att hinna observera dessa, egentligen jävligt överskattade, svampar

Eftersom jag inte kom med till Lång-SM finalen så kunde jag direkt nu imorse konstatera att träningssäsongen drar igång. Och som den drog igång!

För att höja kroppens arbetsmoral och utfordra en bestraffning till psyket stack jag därför iväg och bedrev straffträning i 2 timmar på tävlingsområdet. För att göra det hela ännu lite jävligare så sprang jag dessutom på en 30 år gammal karta med skala 1:25 000.

Hur nu detta kan rubriceras som "bestraffning" har jag svårt att förklara. Det var så fint så jag hade aldrig långt till lipen. Benen kändes också fräscha hela passet igenom så det bådar gott inför Lidingöloppet med tanke på att senaste distanspasset var i mitten av augusti.