Idag skedde det. Jag bestämde mig äntligen för att nu var det dags att springa. Efter idoget kikande på hemsidor och bloggar och efter en titt på Vägen Till OS med alla våra svenska stjärnor så märkte jag att benen nästan sprang iväg av sig själva. Jag snörade på mig skorna och stack ut. Klockan 22.00 Nöden har ingen lag.

De första stegen kändes som Stefan Holms i ansatsen. Allt eftersom passet fortsatte genom Köping fövandlades känslan mot ett Runners High och farten visste inga gränser. Jag kunde sprungit hur fort och hur långt som helst men förnuftet tog över och jag vek av hemåt.

Mitt i passet stannade jag uppe på Ströbohög och la mig ner på marken och tog in nattluften, samtidigt som jag kände att all ångest och bitterhet från de senaste veckorna bara rann av mig.

När jag låg där fick jag en flashback på ett pass som jag körde i våras. Det var efter sista intervallen på ett 4x4-intervallspass som jag bara la mig ner på gräset och tog in kvällsluften. På den där gräsmattan i Sandvikens stadspark och på Ströbohög kändes det som om jag kunde klara av allt och världen var min att erövra framför mina DS Racers.

"Impossible is nothing" tänkte jag och log lite för mig själv samtidigt som all motivation som behövdes för att lägga upp en hel sommars träning nådde sin höjdpunkt och det man tidigare trott har begränsat en verkar inte längre så betydelsefullt.

Det har nu gått 5 dagar sen O-ringen och besvikelsens dimma ligger fortfaranda tät. Jag sa till mig själv häromsistens att jag inte skulle träna förrns jag var sugen och det dröjer nog ett bra tag. All motivation har pulvriserats och stampats ner långt in i bakhuvudet och kommer väl förhoppningsvis tillbaka innan U10-mila om det blir nåt lag. Personligen hoppas jag inte på det.

Istället för att springa och gömma mig i skogen och leta efter orange/vita skärmar så ägnar jag min fritid åt ingenting. Varje morgon jag vaknar så ser jag en lång dags färd mot natt framför mig och sätter mig på en stol och gör ingenting.

Idag har jag dock fått tummen ur arslet och cyklade iväg ner till Balder för lite konsultation om bärbara datorer. Jag skulle ju ändå köpa chips och cola...

Tyvärr hade han inget tilltalande and the searh goes on.

Efteråt bänkade jag mig framför datorn och kollade på Reign Over Me för 4:e gången.

Nyss så gick jag in i ett av våra förvaringsrum och hittade en tidlös guldgruva. En guldgruva för musikälskare, nämligen två feta lådor med LP-skivor från LP-skivans glansdagar. Tyvärr så är LP-spelaren också från LP-skivans glansdagar och är ur funktion så The Golden Oldies får vänta tills spelaren antingen är lagad eller jag skaffar en ny. Hursomhelst så måste jag ta mig igenom dom lådorna. Man är bara en fake som musikfantast om man inte har några dammiga LP-skivor att lyssna till.