I sann, sällan skådad bitterhet tänkte jag  skriva till en liten reseberättelse om årets Jukola Viesti. Och för er som undrar vad fan i helvete det är för nånting så kan ni ta er i Mumindalen och ovetandes sitta och muttra över orienterarnas sorgliga liv.

Avresa med bil från Köping på fredag eftermiddag mot Finland. Redan i Stockholm går det åt helvete och vi kör fel. Det börjar bra det här.

Väl på båten fick man sig en bit mat och sömn på väg till årets största folk/orienteringsfest.

På lördagsmorgon fick man stå i kö. Stå i kö, i väntan på att slänga i sig Kahvi och Fruttilainen innan man sprang ner till hytten och packade det man hunnit packa upp ur den vattentäta väskan. Här bittrade man till sig över alla idioter som inte fattade att det var fullsatt på frukosten, gick fram i kön och sa att dom hade biljett och borde få gå in. Är det ingen annan på båten som har biljett kanske dumjävel?

När vi sprungit ner till bildäkki så bilade vi iväg genom Finland. Det mesta var väl mest en jakt på andra bilar från vår klubb som visste vart vi skulle. Men fram kom vi. Ett halvt dygn innan start på herrkavlen. Hur dödar man tiden? Spelar bajsfarbror, snackar skit, bittrar till sig ordentligt, äter mat och sover. Sånt som kan förvänta sig av orienterare med för lite sömn i kroppen.

Startskottet gick kl 23.00 finsk tid. Personligen var jag inte uppe och kollade. Jag sov sött i min sovsäck, men erfarenhet, sunt förnuft och andra människor säger att det var kaos som vanligt. 1500 människor med pannlampor som kutar in i den finska vildmarken. Det är få förunnat att se det!

Vid 04-tiden (fortfarande finsk tid) gick jag upp för att kolla in läget för min sträcka. Eric, sträckan innan mig, satt i tältet och tuggade i sig en futtig liten vit macka och jag konstaterade att en sovmorgon sitter aldrig fel. Kl 05 gick jag upp och började ladda inför min dryga milen långa bana. 2 mackor vitt med smör, en twix, en geisha och ett äpple. Kände mig fortfarande inte pigg eller taggad för dagen. Kahvi i Kahvio fixade det och jag mådde som en prins efter 2 toalettbesök.

Äntligen dags för min sträcka. Det var en skräckupplevelse i början då jag trodde att det skulle vara skitterräng, visar orutin och bommar första kontrollen. Skärpte till mig resten av banan och upptäckte till min förtjusning att det var fiiin skog och orienteringen flöt på. Gick medvetet ut snällt och lugnt för att attackera på slutet och få en grym löpning i tallheden på slutet. Konceptet funkade och kontroll efter kontroll spikades. Bitterheten gled sakta framåt efter insikten om 26 stämplingar med jävla emithelvetet och jag bommade en kontroll på slutet för att ett litet skjul, fullt synligt från min kontroll inte är med på kartan och jag svor högt över finnefarbrorn som inte kan rita ut skjul på kartan, emit och min egen klantighet. Någon grym ökning på slutet blev det inte men fortare gick det och klunga efter klunga försvann bakom mig och jag plockade många placeringar. Väl i mål skickar jag ut Henrik Holmqvist som tar hand om sista och längsta sträckan medans man själv sitter och skrattar gott i bastun åt stackarna som tackade ja till det. En positiv överraskning efter duschen var ju att alla kläder i den vattentäta väskan är blöta och omgivningen fick utstå en strid ström av bittra kommentarer. Som sig bör efter ett avklarat och regnigt Jukola.

Nu var det bara resan hem kvar som brukar vara ett ordentligt sjöslag och inte blev man besviken i år inte! With the hi-hi-ho and the hi-hi-hey...

Men jävlar vad besviken jag blev när vi inte fick buffé! Det är ju nästan så man gråter ögonen ur sig. Blir det ingen nästa år följer jag fan inte med.

I bilen hem till Köping bittrade man till sig på den konstanta ombyggnationen av E18 mellan Västerås och Köping.

Karta över tävlingen blir det inte. Fick med en jävla tapet med 200 kontroller som inte får plats i skannern. Så ni får helt enkelt fantisera ihop hur jag sprang.

Ännu en helg i bitterhetens tecken är alltså avklarad. Och hårda män kör långpass ikväll!