Efter ett mindre bakslag där jag såklart bara har mig själv att skylla (skyller såklart på någon annan) skickade jag sjukdomen djupare in i kroppen på min harmlösa tur över Köpings nejder. Halsont och hosta kommer om vartannat och förstör vad annars skulle vara sommarens sista dagars insupande. För visst känns det i luften, den är tillbakadragande.

Att sova och vila upp mig har väl heller aldrig varit min grej om man frågar mig klockan ett på natten. Frågar man mig dock klockan elva nästa dag är sömn av högsta prioritet. Det hör dock inte till ovanligheterna.

Kommer någonsin en förändring?

Nej.