Jag börjar se mållinjen. Den tornar upp sig där på andra sidan gärdet. Nog har man längtat, ja till och med ökat farten med tanke på den. Nu känns det dock nästan lite vemodigt att det är över. Snart - snart är tröttheten som bortblåst. Snart tar vi studenten.

Nog kan man jämföra gymnasiet med Lidingöloppet. Första milen känns lätt. Man kanske till och med rusar iväg lite för fort i början innan man hittat rätt tempo. Vid 15-kilometerspasseringen kommer insikten. Jag har bara kommit halvvägs. Det är lika långt kvar. Efter andra milen är uppvärmningen slut. Då kommer man in i det mer kuperade skogspartiet. Det är svårt att hålla modet uppe och autopiloten tar över. Viktiga kolhydrattillskott vid vätskestationerna. Annars är det bara ren och skär vilja som för en framåt.

Efter ett tag tornar den upp sig. Abborrbacken. Och de många antal löpare som desperat försöker hålla löpsteget kvar, fast det ter sig omöjligt.

Vid krönet känns det dock lättare. Bara nedförsbacke kvar nu tänker man. Tills man kommer till Golfbanebacken. Den hade man inte räknat med. Den kommer som en chock och fäller en direkt. Man tvingar sig upp och tar sig runt kröken och nedför backen till Gärdet.

Och nu är jag där. Vid Gärdet. Och spanar ner mot målet och fikabordet som väntar efteråt.

Nu tar jag ut alla krafter på sista veckans arbeten.