Ett stort tack till OLGY Sandviken och dess elever och tränare för tre fina år. Utan tvekan tre av mina bästa.

Jag lämnade cyberspace ett tag denna vecka för att kunna ta del av verkliga livet. Och som jag har levt. Det har varit pool, grillning, golf, öl, fest, träning, fika, mys och student. Att jag har hunnit med allt är anmärkningsvärt. Dessutom har jag flyttat tillbaka till Köping och lämnat det rövhål som är Sandviken. Det finns en bra sak med den där ursäkten till stad och det är Orienteringsgymnasiet. Allt annat är bara kasst, fult och dumt. Invånarna också. Fast det finns såklart guldkorn.

Idag kontemplerar jag fortfarande över vad som har hänt och vad som ska hända. Jag har nog inte fattat det än. Det känns väldigt konstigt. Ett visst förmildrande var det i alla fall att få ta Puman/Röda Faran/Fårrden som var min studentpresent till Arboga och springa sprint-DM. Som den spann. Nästan som en riktig puma.

Tävlingen var inte en av mina bästa prestationer men till mitt försvar; varför i helvete lägger man en skogssprint? Det är ju bara förkortad medeldistans! Visserligen vann jag men det var inte kul eller bra för fem öre. En positiv överraskning var dock att jag fick stipendium ur Marie Levis Minnesfond på 500 kr och dessutom en del studentpresenter av släkten. Mest nöjd är jag nog över esspressokannan med tillhörande kopp och kaffe från Johan & Nyström i Stockholm (...han googlade och han såg att det var gott) vilket i skrivande stund står på kokning och väntar på att få avnjutas.  

Snart överges det sjunkande skepp som annars går under namnet Norrsätra. Det märks eftersom jag inte har några möbler kvar. De försvann idag. Och det är bara fem dagar kvar tills studenten. Hem till Köping där förhoppningsvis ett jobb väntar så att jag kan glassa lite i sommar.

Nu lever jag dock fattigmansliv. Mamma Scans och nudlar.

Har annars haft jävligt kul i helgen då vi igår begav oss iväg ett gäng för att springa i alltid fina Hälsingland och sedan försöka tömma Voxnan på fisk, vilket gick mindre bra.

Veckan kommer säkerligen bjuda på mycket trevliga aktiviteter som nog bäst lämnas där de hör hemma. Inte på Internet i alla fall.

Något blogginlägg borde jag dock kunna trycka in.

Fick just nys om Höjsgaards avslitna hälsena på EM och kan inte annat än rysa vid tanken. Satte lite perspektiv på att kunna vara skadefri. Tänkte även lite på Görans knä som är helt uppknullat. Insåg att jag är en lat och bortskämd jävel som inte körde mina 4x4-intervaller idag. Och igår. Och i onsdags.

Som botgörelse tänkte jag imorgon springa H21 på Alftas tävling för att visa hur jävla kass jag är för mig själv så att jag kanske kan komma igång med träningen. Vem vet - om inte annat så är väl terrängen så grisig att jag blir skadad. Det är väl ändå såna som jag som förtjänar att bli skadade. Inte folk som satsar till 110%.

Har efter mycket om och men äntligen sett sista avsnittet av Lost, någonsin. Ja, någonsin! För om det kommer tillbaka... då vet jag inte vad jag gör. Om jag under några omständigheter får se den där jävla ön igen så... ja, jag vettefan. Jag går bärsärkargång.

Men nu är det äntligen slut! Kan nog ändå stolt säga att jag sett vartenda avsnitt och följt det sen starten. Nog för att man har dampat på det och varit helt upp i taket förbannad över hur jävla sjukt det är. För visst fan spårade det ur ganska rejält. Redan i säsong 2. Och det bara fortsatte spåra ur och spåra ur. Så nu är det jävligt skönt att det är slut. Även fast det hade sina stunder.