Några veckor på sommaren har gått och jag förstår inte vad som händer. Allting flimmrar förbi, som i ultrarapid. Jag märker det knappt. Avslaget känns det. Som ögonblicket innan man förstår att man är vaken på morgonen.

Likt förbannat kommer jag inte ur det. Det är svårt att stå på verandan och filosofera när det inte finns något att filosofera om.

Men.

Ska jag vara helt ärlig så är det rätt skönt också.