Vi kom, vi såg och återvände med livet i behåll. Nätt och jämnt.

Jukola. Alltid en rolig resa. Den här var dock en aning i bättre än tidigare år. Som vanligt blir det nog den bästa helgen i år.

Själva tävlingen ska vi inte prata om. Det var långt ifrån kul. Även om jag fick springa förstasträckan som var efterlängtat. Summa sumarum: Jag har aldrig fått så mycket stryk av en skog förut i hela mitt liv. Den var vildsint och skoningslös. Resultatet blev därefter. Jag bet ihop och rättade in mig i ledet och var bitter som fan på alla som frågade vilken kontroll jag skulle ha. Tillslut slängde jag iväg ett; "det ska väl du skita i" till en stackare på långsträckan och då blev det tyst. Skönt. När en annan sedan frågade om jag kunde peka ut på kartan vart vi var någonstans och jag sa; "nej. Orientera själv" varpå snubben sa att; "det ska jag komma ihåg, Köping-Kolsva OK", var jag inte lika kaxig längre. Således sov jag med ett öga öppet sedan. Men det var fan rätt åt han.

Resan hem sen var som vanligt ett sjöslag. Vilken jävla resa...