Dags att gå till jobbet. En och en halv timme styrka. Mycket statiskt och hög diskant. Laddar som bäst med lite Aerosmith och AC/DC. Och tungan i eluttaget.

(Första videon förövrigt ytterligare ett exempel på att snygga tjejer får som de vill i livet och/eller blir våldtagna)

I tron om att ström skulle levereras till datorn först nästa vecka, möttes jag av förvåning då ett paket med sladd dumpats likt en julklapp genom brevinkastet.

Så nu är jag tillbaka in the 21st century igen.

Så...

Vad har ni haft för er?

• Kaffe, nu och för alltid.

Fast det visste ni ju redan.

Kanske är dags för lite mer variation i tillvaron.

Har under den senaste veckan levt jävligt primal, då min sladd till dator bestämt sig för att sluta fungera. Har i alla fall efter idoget snyltande på andra sladdar och datorer lyckats ta mig upp till en någotsånär hyffsad levnadsstandard. Dock lyser fortfarande min egen dators batteri med sin frånvaro. Därför tog det hårt när jag till min yttersta besvikelse öppnade brevlådan för att inse att min beställda sladd inte låg och väntade på mig idag. En strid ström svordomar flödade mot Teknikproffset, jag själv som beställde fel sladd från början och fick skicka tillbaka för byte och mot livet i sig självt. Återigen har Lagen om alltings jävlighet visat sig vara konstant och allmängällande. 

*Släpar hem sig pulvriserad datormojäng till grottan, där tiden spenderas alltjämt gråtrunkandes i fosterställning

När andan faller på brukar jag titt som tätt anta olika utmaningar. Jag drar mig inte för fyra timmar snöpuls lite då och då. Förra året sprang jag Lidingöloppet, längsta tävlingsloppet jag någonsin sprungit och Ultralång-SM i orientering, vilket är det längsta OL-lopp jag sprungit. Och idag åkte jag Öppet Spår. 9 mil mellan Sälen och Mora. Och fyfan i helvete vilket jävla skitgöra det var! Visst är skidor jobbigt. Men uppemot dessa distanser är det jobbigt på FEL sätt. Då är det jobbigt mentalt mer än fysiskt. Även om jag noterat krampkänningar både här och där.

9 mil. Det är jävligt lågt. Det är nästan ofattbart hur jävla långt det är. I minusgrader, snålblåst och klass 1-varning på snöfall är det ännu längre. Och du. Det är inte nedförsbacke från Oxberg som så många kanske har påstått. Det är tamejfan uppförsbacke hela jävla tiden. Det är i alla fall så det känns. Nöjd med genomfört lopp och med en tid på 6.43 timmar har jag i alla fall mer i träningsdagboken än de flesta hittills den här veckan.

Det här gör jag aldrig om igen. Och nu lägger jag skidorna på hyllan för den här säsongen. Kom vår! Kom barmark! Kom renborstade vägar att cykla på! Väck mig när de kommer.

I väntan på bättre tider kollar jag ut genom husvagnsfönstret, pekar och skrattar elakt åt stackarna som fortfarande inte har kommit i mål.

Klockan sju startade de imorse. Det första av två Öppna Spår. Det åker fortfarande folk i spåren, på väg mot mål. Alla kutryggade och med desperation i blicken. "Att det kunde vara så jobbigt..."

12 timmar av dygnets 24. Det är mer än vad man får på en hel vecka ibland. Jag är nog knappast ute såhär länge imorgon. Sex timmar får det bli, beroende på föret såklart. Kan nog pendla upp mot sju.

Men 12, snart 13 timmar. Hur i helvete tänker man?! Visserligen är tempot obefintligt och jag-spelade-ju-fotboll-på-gymnasiet-hårt bland gubbarna. Men det kanske skulle vara bäst för dem själva och allmänheten att dra repet och slussa hem med buss efter en viss tid.

Fast visst ska man unna dem motion. Men en gång per år kanske inte räcker?

Jobbar på här i Mora. Det blev två lugna pass idag varav ett var jogg och ett annat var lotsande av lillebror i skidspår. Imorgon axlar jag nämligen coach-rollen då brorsan åker Ungdomsvasan. Så då ska jag stå och spotta, kolla ut i fjärran, peka med hela handen och förklara att 'såhär är det'. Idag var vi ut och testade spåren. Jag lärde han hur man powerstakar på Jönssonskt vis.

Annars är husvagnslivet ungefär lika kul som man kan tänka sig. Inte alls, alltså.

Skolan har slagit igen ridån för en vecka. Vi tackar och bockar, går hem trötta och slitna. För egen del har de senaste två veckorna varit riktigt stressiga och det har avspeglat sig på träning, kropp och sinne. Har haft en hosta och varit lite slemmig och har inte lyckats råda bot på det. Men nu är jag som sagt klar med skolarbetet. Även projektarbetet som jag kanske kan låta er få läsa.

Nu är det dags att börja ta tag i träningen igen. Ska ta det lugnt den här helgen för att verkligen låta vinterslemmet lugna ned sig lite. Sedan raketstartar jag. Räknar med att jag redan på måndag kommer få stadiga sex timmar. För nu befinner jag mig nämligen i Mora, som är Sverigen hufvudstad under den närmaste veckan. Och på måndag åker jag Öppet Spår. Resten av veckan blir ett mängdläger skidor varvat med löpning. Sen ett fint intervallblock veckan efter. Sen en veckas uppehåll på stadig träning innan det bär iväg till Frankrike och PURE terräng. Och du. Det blir PRIMAL!

Idag tryckte jag loss Södergrenska krafter runt Hemusområdet på skateplankorna. Det var skön...t. Jag tog OS-guld i hövve.

Efteråt serverades mat á la Primal. Grillspett med kött, banan inlindad i bacon, paprika, lök. Till det en sallad och avocadoröra på creme fraiche. AAARRRGGHH! Gäller att ladda för ett riktigt Primal-lopp på måndag. Ut och jaga ryggfilé på Oskar Svärd. Fast en vecka tidigare.

Skidor kanske inte är så primal. Men det är min uppfattning att en caveman med rätt teknik och utrustning fortfarande skulle pulvrisera dagens skidåkare. Så. Det blir Primal på måndag.

Bringin' out the caveman, WHOO!