Mindre än en vecka kvar till Frankrike och barmark. Men här i Sverige gör sig vintern påmind. Om än på ett behagligare sätt än förut. Idag genom skidorientering på skaren på sjön Öjaren i solskenet. För att uttrycka det som så många gånger förr - det var PURE.

Efteråt passade ett gäng på att ha årets första dopp avklarat i Högbodammen. Något utav en tradition såhär års.

Och så passade ju Bollnäs GIF på att förnedra SAIK alldeles nyss. Härligt. Av alla lag så är nog Bollnäs GIF det jag hatar minst, varpå SAIK såklart är det jag hatar mest.

Jag läste precis några av mina egna inlägg från min egen blogg ('cuz thats what I do, bitches!) och jag kan helt klart konstatera att jag är ett jävla geni. Så insiktsfull jag är, så hänsynslöst smart jag måste vara som genom skriftets bruk kan förmedla dessa visdomar. Och sjukt ödmjuk är jag också, så klart.

Min egen blogg är nog den jag läser mest. Det finns helt enkelt inte någon annan som lever upp till samma standard.

Fast det är ändå lite tråkigt att det är spoiler alert på alla inlägg då jag såklart skrivit alla själv.

Om det ändå skulle finnas någon som är lika bra som jag. Tillsammans skulle vi kunna styra över Internet.

Jag har under veckorna som gått investerat några minuter i att fixa ihop en hemsida, variant n00b. Hittills är fenomenet i princip en länk till det här placet. Och mer avancerat än så kommer det inte bli. Tanken var att det skulle fungera som en plattform för en DOMA-kartpärm. Av outgrundliga anledningar verkar som vanligt tekniken ställa till mer problem än göra nytta, så jag sket i det. Men nu har jag löst det på mitt egna vis. Det ligger nu tre fina kartor från torsdagens KO-sprint i träningspärmen. Hur ni hittar dit kan ni lista ut själva.

http://www.simonhedlund.se   

Vaknade upp till en fin frukost och skidor på tv. Efter 4x4-intervaller och Bollnässeger på Sävstaås väntade några kilo revbensspjäll en hel jävla gris, marinerad med alla de sorters kryddor och såser. Och öl.

Nu väntar jag bara på det mirakel som säkerligen kommer att ske. De uppblandade grisdelar jag satt i mig kommer på något vis sättas ihop till perfekt DNA-kombination och jag kommer att föda en gris. Jag är helt övertygad.

Jag är så jävla mätt.

Jag har alltid haft lätt för att springa fort och kunna plåga mig. Det är i alla fall det jag vill tro. Det ligger väl på något sätt som bakgrund till att jag alltid öppnar lopp ganska hårt. Jag hatar att ligga och maska i början och invänta mjölksyratröskeln. Det är chickenshit.

De senaste dagarnas intervallträningar har dock öppnat upp för ett annat synsätt. Nu bävar jag för intervallerna. Det var så längesedan jag körde på riktigt hårt, så det är jobbigt från start till långt efter mål. Och det tar emot hela tiden. Just idag kom en stark impuls att börja gråta och hulka som en kärring på intervallerna. Vilket såklart inte hjälper de redan smärtande luftrören. 

Jag tror jag dör litegrand för varje intervall jag springer.

Jag körde 70x20 intervaller. OCH INGET ANNAT! Vad fan tror ni?

Som belöning väntar en cheesecake i kylen.

Jag tror den blir god.

Jag har inlett en intervallvecka. Igår körde jag korta rusher på morgonen i ett desperat försök att få fart på benen. På eftermiddagen ett pass 4x4-intervaller på asfalt runt Norrsätra. Första utomhusintervallerna sedan jag-vet-inte-när. Måste ha varit november någon gång. Det kändes konstigt att underlaget ibland skiftade lutning. Vilket säger en del om inomhusintervallernas nackdel.

Idag kör jag kortare intervaller. 15x15 eller 70x20. Kanske 60x30. Det märker jag när jag ställer mig utanför porten, söker satteliter och spottar över vänster axel.

Och när mörkret knackar på fortsätter livet in i natten.

-Varför då? undrar ni.

Ja, varför i helvete inte?!