Idag är det mellandag mellan gårdagens masstart och morgondagens medeldistans. Eftersom det arrangerades en tävling inte långt härifrån så åkte vi dit för att springa öppen klass. Jag tog Ö8 för att få en lagom lång bana på sisådär 5,4 km. Förutom ett parallellfel och någon snedtagning så var det inga större missöden. Terrängen var lättlöpt, så det var svårt att hålla igen; farten låg nästan på tävlingsfart. Kom på mig själv mitt på banan med att flåsa lite väl och lugnade ned mig. Loppet avslutades med en riktigt fin spurt på cirka minuten som jag hade 1:03 på. Precis min favoritlängd. Dessutom lättlöpt på asfalt.

Tyvärr tog jag inte hem det eftersom jag inte satsade men fick bara stryk med 2 sek av Calleberg från Rehns. Hade nog lätt kunnat gå ned under 55 sek. Men jag sparar det till morgondagen. Någorlunda lång och lättlöpt så tar jag spurten. Annars lägger jag av med orientering.

Tillräckligt med dagar tillryggalagt mellan Frankrike och tävlingspremiären utanför Karlskrona och dessutom J-cupspremiären. Jag körde med vilouppladdning och har således inte tränat sedan sista passet i Frankrike. Typ måndag. Således var det pigga ben som stod på ett snabblöpt startgärde. Jag ville bara sticka iväg men en vis man har sagt att man fan aldrig får vara först vid startpunkten. Eftersom jag hade hög fart ut fick jag sakta in lite och lägga mig på rulle bakom snygga ryggar. Lite synd att de snyggaste ryggarna inte skulle ha min första kontroll, så jag gled lite långt åt vänster mot en väg och fick dunka på den. Inte mig emot då jag kunde plocka många stackare som inte vet hur plan mark ser ut.

Jag låg med bra och överansträngde mig inte avsevärt första kartan innan varvningen, men mot slutet så tappade jag känsel i båda fötterna. Kommande kilometer var riktigt konstiga då jag inte kände hur, var eller på vilket underlag jag satte ned foten. Jag började springa lite saktare och stannade till på ett ställe och fick tillbaka känseln. Tacksamt - men jag hade redan tappat på killarna som jag var med vid varvning och dessutom blivit ifattsprungen av en mindre klunga. Låg med i några kontroller innan jag tog eget vägval på sista långsträckan. Jag tänkte att jag måste chansa. Satsa. Hur kul är det att bara hänga? Man måste chansa också.

Tyvärr tappade jag kartkontakten och kom till kontrollen jag skulle ha efter, 150 m från den kontroll jag skulle ha. Mötte där klungan jag skulle dragit ifrån, hade jag spikat kontrollen. Surt, såklart. De försvann och jag fick orientera själv och bara köra. För kort bana kvar för att hinna ta ifatt. Men kunde hålla undan för några sporadiska löpare. Fick även det stora nöjet att spöa någon på spurten. Låg lite lugnt till en början men kände ett flåsande i nacken. Ökade tempot. No strange thing. 

Det slutade på en 29:e plats i första H20-tävlingen. Kunde helt klart levererat bättre på en masstart. Men tack vare taskiga fötter fick jag släppa. Sjukt trist när det inte finns något man kan göra åt saken heller.

Karta kommer någon gång i framtiden upp i kartpärmen. 

Eftersom att det är just första april och tanken är att alla ska luras, så har denna dag varit extra vidrig. För idag förväntar sig alla bli lurade. Och då är det inget kul. Att dessutom alla - verkligen alla - har lagt upp helt sjuka påståendet på hemsidor/bloggar/sociala medier bidrar i allra största grad till vidrigheten.

Jag förstår bara inte humorn. Om jag skulle skriva att jag ska börja odla en bakterie i röven som sägs kunna bota cancer skulle ni direkt koppla det absurda i det hela till datumet och sen... ja, det är alltså det roliga i det hela.

Tamejfan under min värdighet att ens vakna idag.

Skönt att man har en.

Med hopp om bättre tider. Lite skedande med Rehns BK på påsklovet att se fram emot. Och SJC-premiär. I SVENSK terräng! Tacksam för förhoppningsvis mindre detaljer och mer lättlöpt. Och Ultralången som blir ett kraftprov.

Till min hjälp i strävan efter bättre tider har jag lite ny musik att nöta. Framförallt Timo Räisänens nya album! Men även; Shout Out Louds, The Ark (kommande) och Kristian Anttila (kommande).

Och så finns ju alltid Kent. Just nu är det OWC, Berg&Dalvana, Kevlarsjäl, Celsius, Elvis och Spökstad som gäller. Gamla goingar.

Har efter lite snabb huvudräkning kommit fram till att av den senaste veckans träningar på cirka 10 timmar har 6 timmar gått åt till bommar. Typ.

Det är tamejfan helt jävla sjukt hur dålig man kan vara på att orientera! När man ändå håller på med sporten kan man tycka att man borde kunna hitta en orange/vit jävla skärmjävel i en skog när man får en exakt jävla beskrivning av var den ska sitta i terrängen på en papperslapp. Men icke! Det är efter noga undersökande helt fucking omöjligt att springa och INTE bomma. Har vid närmare eftertanke kommit på att jag aldrig spikat ett helt lopp i hela min gudsförgätna "orienteringskarriär".

Så ett stort tack till Frankrikes helt omöjliga jävla terräng och för insikten om hur sanslöst jävla asdålig jag är. I år satsar jag på sprint som ändå på något vis raderar själva orienteringsmomentet ur orientering.

Det känns väl som att alla är väldigt medvetna om att det just nu blir mörkt. Folk världen över släcker lamporna. Som den bakåtsträvare jag är så tänder jag de lampor jag kan komma åt. För att jag kan, för att jag vill och för att det spelar fan ingen jävla roll.

Fenomenet Earth Hour är skapat av en enda anledning. Och det är inte för att vi ska låta planeten få rastas lite. Det är för att avlösa alla människor världen över från eventuella skuldkänslor.

Konceptet är enkelt; det finns 365 dagar om året och vi kan väl för enkelhetens skull anta att folk har viktigare saker att oroa sig över de flesta av dagarna än att det lossnade en liten isbit från Antarktis och att isbjörnen Bruno svettas lite. Så in i våra liv kommer Earth Hour, ett perfekt tillfälle för folk att rentvå sitt samvete under en timmes tid och sedan gå tillbaka till att vidare pilla navelludd ur tillvaron.

Men att tro att Earth Hour på något sätt skulle hjälpa till i avvecklingen av miljöförstörelse är befängt. Det är som att jag skulle skita i att borsta tänderna i ett år och sedan bestämma en dag på året då jag gör just det i en timme.

Sen att jag hellre ser att vi kan odla jordgubbar på trädgården året runt i Sverige istället för att anamma flerlagerprincipen och gå runt som Ringaren i Notre Dame under halva årstiden kanske har satt sin prägel på mina åsikter.  

Vi är nu klara vid Aydat, några mil utanför Clermont-Ferrand och imorgon väntar en resdag på närmare 5-6 timmar i en fullpackad buss på franska vägar för att ta oss till Fontainebleuaouåeiyäö(?).

Det träningar som genomförts hittills har varit svåra och att dessutom gå från no orienteering whatsoever i tre månaders tid till två pass per dag har varit lite jobbigt. Speciellt när jag hade taskigt självförtroende gällande orientering i slutet av förra säsongen och inleder nästa med att bara bomma hela tiden. Kartorna finns som sagt för allmän beskådan i kartpärmen.