När jag väl var ute och sprang igår och minusgraderna sakta byttes ut mot nollgradigt kunde jag svurit på att det under en bråkdel av en sekund bröt ut i en ynka plusgrad. Men det kanske var inbillning.

Då, under blå himmel, löpandes på en smal strimma barmark, så var det vår.

Snöpulsandet upp till armbågarna, en kvart efteråt, fick mig på andra tankar.

Men på den där smala strimman, under bråkdelen av en sekund, så var det vår.

Ska ut i skapelsen nu. Bara mina skor och jag. Och en viss mängd kläder som skydd mot kölden. Inte ens en karta och kompass. Till skillnad från den här träningen i höstas. Efter misslyckat lång-SM kval och no final whatsoever dagen efter, blev det ett distanspass på två timmar istället, på gammal karta. Det var nog bästa träningen förra året. Två timmar njutning i fin terräng och lummiga marker. Inte för att jag vill låta som en jävla skogsmulle, men när jag kom tillbaka klagade alla, ALLA, på hur jävla skit det hade gått, medan jag själv njöt i bohusländsk natur.

Och då blev jag glad.

För skadeglädje är ju den bästa glädjen.  

Saxat från DN.se. Så kallad respektabel tidning.

Ojoj. Att man nästan gick på den blundern. Tur att det finns folk som utbildar oss vanliga drönare som inte förstår oss på stora, stygga Internet. Själv brukar jag alltid klicka på de här:

Seriöst, de som går på dessa förtjänar inte att leva.

Inte nog med att det är ett jävla otacksamt jobb att driva blogg ibland, det är ett otacksamt jobb att jobba i täten i skidspåren också.

Läs om spektaklet här!

Nås av vinterns depression. Den här jävla årstiden tar livet av mig.

Var nyss med och spelade fram en viktig seger för Freluga Farmers i hockeybockey-serien. Trots pissdåligt slipade skridskor. Dags att lämna in för slip till Hockeybockey-SM. Det kommer bli en riktig rövhelg det, vad det ser ut som. Men det är fint det också.

Imorgon blir en hård dag med tre pass. Skönt att få ta fram Ryssen igen efter litet uppehåll. Styrka, vattengympa och som gräddan på moset, lite intervaller i Falun. Tänkte mixa in lite fart i blandningen och köra 200-400-600-800-1000-800-600-400-200. Det blir nog pure.

Nu blir det sömnen efter finfin dag. Och sedan drömmer jag mig bort till en medeldistansbana i Brosk o gen.

Fick svar på förra inlägget och kan komma med en hyffsad översättning:

kära rasister, ni har redan sönderknullat (oss) med eran ryssfientlighet
snälla lägg av

först ska du titta på din fruntimmers fula ansikt (en länk till Carolina Klüft mitt i ett hopp), själv var jag nära att svimma av avsky och fasa
nu förstår jag varför ni alla är så hätska, synd om er

...och jag skrattar högt varje gång jag läser det. Varifrån kommer detta påstådda hat? Hur omvandlade skribenten min dyrkan av riktig stenhård ryssträning och Alexander Karelin till rasism? Och vem i helvete är det?

Frågorna är många, svaren är få. Men en sak är säker. Jag tänker fortsätta med ryssträning. Och jag tänker fortsätta blogga om det. Eventuella kommentarer kommer jag bjuda på. Så att vi alla kan få oss ett gott skratt.