Jag har alltid haft lätt för att springa fort och kunna plåga mig. Det är i alla fall det jag vill tro. Det ligger väl på något sätt som bakgrund till att jag alltid öppnar lopp ganska hårt. Jag hatar att ligga och maska i början och invänta mjölksyratröskeln. Det är chickenshit.

De senaste dagarnas intervallträningar har dock öppnat upp för ett annat synsätt. Nu bävar jag för intervallerna. Det var så längesedan jag körde på riktigt hårt, så det är jobbigt från start till långt efter mål. Och det tar emot hela tiden. Just idag kom en stark impuls att börja gråta och hulka som en kärring på intervallerna. Vilket såklart inte hjälper de redan smärtande luftrören. 

Jag tror jag dör litegrand för varje intervall jag springer.

Jag har inlett en intervallvecka. Igår körde jag korta rusher på morgonen i ett desperat försök att få fart på benen. På eftermiddagen ett pass 4x4-intervaller på asfalt runt Norrsätra. Första utomhusintervallerna sedan jag-vet-inte-när. Måste ha varit november någon gång. Det kändes konstigt att underlaget ibland skiftade lutning. Vilket säger en del om inomhusintervallernas nackdel.

Idag kör jag kortare intervaller. 15x15 eller 70x20. Kanske 60x30. Det märker jag när jag ställer mig utanför porten, söker satteliter och spottar över vänster axel.

Det kanske är sant som Gurran säger. Solen lyser alltid i Hälsingland. Förutom på natten. Men de jobbar på det.

Lös gjorde den i alla fall idag, under 50 km klassisk skidåkning mellan Harsa och Bollnäs på Hälsingeleden. Skidåkning, som ibland var ski-cross då spåret var uppkört mitt i skogen på nämnda led och knappast sönderpistat som de spår man är van vid. Jag tog sällskap med Figge i fina tre timmar och tio minuter genom vykortsliknande vinterlandskap.

Såhär i efterhand mår jag skit. Som sig bör efter välförrättat värv.

Bild från decembers skidläger i Orsa

Köldsprängda luftrör och krampande muskler i ett inferno av snor och snö i en backe, lång som vore den skapt att fälla människor på dess väg mot toppen. Gävleborgs Olympos.

Tafatta stavtag på jakt efter grepp i snö som bara sjunker undan och skidor, vars glid bakåt överträffar det framåtriktade.

På ett spår, i en skog, följande en till synes enkel devis; smärta är bra.

Och enfalden lämnar en aldrig.

När jag väl var ute och sprang igår och minusgraderna sakta byttes ut mot nollgradigt kunde jag svurit på att det under en bråkdel av en sekund bröt ut i en ynka plusgrad. Men det kanske var inbillning.

Då, under blå himmel, löpandes på en smal strimma barmark, så var det vår.

Snöpulsandet upp till armbågarna, en kvart efteråt, fick mig på andra tankar.

Men på den där smala strimman, under bråkdelen av en sekund, så var det vår.

Ska ut i skapelsen nu. Bara mina skor och jag. Och en viss mängd kläder som skydd mot kölden. Inte ens en karta och kompass. Till skillnad från den här träningen i höstas. Efter misslyckat lång-SM kval och no final whatsoever dagen efter, blev det ett distanspass på två timmar istället, på gammal karta. Det var nog bästa träningen förra året. Två timmar njutning i fin terräng och lummiga marker. Inte för att jag vill låta som en jävla skogsmulle, men när jag kom tillbaka klagade alla, ALLA, på hur jävla skit det hade gått, medan jag själv njöt i bohusländsk natur.

Och då blev jag glad.

För skadeglädje är ju den bästa glädjen.  

Var nyss med och spelade fram en viktig seger för Freluga Farmers i hockeybockey-serien. Trots pissdåligt slipade skridskor. Dags att lämna in för slip till Hockeybockey-SM. Det kommer bli en riktig rövhelg det, vad det ser ut som. Men det är fint det också.

Imorgon blir en hård dag med tre pass. Skönt att få ta fram Ryssen igen efter litet uppehåll. Styrka, vattengympa och som gräddan på moset, lite intervaller i Falun. Tänkte mixa in lite fart i blandningen och köra 200-400-600-800-1000-800-600-400-200. Det blir nog pure.

Nu blir det sömnen efter finfin dag. Och sedan drömmer jag mig bort till en medeldistansbana i Brosk o gen.

Yes, drog igenom sex stycken. Även fast blodet rann ur näsan från fjärde och mjölksyran sprutade ut genom öronen och formen var allt annat än god.

Försökte efterlikna någon sorts Pose Method i löpningen som jag testar lite nu och fastnade för i december. Därför satte jag fast tape-bitar på höftled, knäled och fotled för att senare undersöka på film hur det såg ut så att jag kan förbättra det. Det lilla jag såg i hallen var ett alldeles för bakåtlutat steg. Får se sen när jag hinner analysera mera.