Shit pommfritt. En vecka kvar på sommarlovet. Hur fan gick det till egentligen?

Börjar då bli dags att acklimatisera sig till tidiga mornar och skolarbeten. Dags att kicka igång hjärnverksamheten så att säga. Den har varit död nu ett bra tag. Börjar lätt med lite QuadraPop.

Sen går jag vidare till att skriva träningsdagbok.

Efter det så får vi se vad som händer.

Idag kände jag att "Maybe tomorrow, the good Lord will take you away", så jag satte Aerosmiths; Dream On på repeat och tog mig an en massa jävla sysslor som däribland även innebar att baka en kladdkaka. Sannerligen det jobbigaste jag gjort på länge.

Att jag tillät läpparna att nudda vid denna gudomliga kreation av välkomponerat socker, margarin och kakao etc., straffade sig på de intervaller som följde, en halvtimme efteråt.

Note to self: Ät kladdkakan tidigare nästa gång.

Idag kände jag på distanspass igen. Var ute och hängde kontroller inför kommande träning i ungefär 2,5 timmar. En del var såklart stillastående med kontrolluppsättning och allt vad det är och jag får nog skamligt erkänna att det heller inte gick så speciellt fort alla gånger. Men jag var riktigt sliten. Gårdagens cykelpass, som förövrigt påföljde ett orienteringspass och egentligen var ett duathlonpass, kändes i benen.

Därför hoppas jag att morgondagen erbjuder en fin distansdag på rullskidorna. Ska testa på att köra lite plyometriska övningar på det för att förbättra löpekonomin. Får se om det är något att satsa på eller om det bara är nåt jävla hokuspokus.

Blev förövrigt inbjuden till ett till cykelpass i helgen. Eller utmanad kanske är ett mer passande ord. Hur som helst ligger jag i hårdträning inför det. Upp på hojen igen alltså. Ser fram emot att få öppna upp de skavsår som så sakteliga börjar växa i ljumskarna.

Livin' the dream! Whoa!

Dagens Lång-KM blev faktiskt för en gångs skull som jag väntat mig. Jag gick ut med inställningen att jag skulle bryta och se på fan! Det gjorde jag också. Orientering börjar faktiskt bli jävligt trökit. Så ska ta det lite lugnt nu.

Däremot bjöd dagens andra pass, cykel med min morbror, på en riktigt grym upplevelse. 54 kilometer på rulle i härligt cykelväder. Men det var inte utan att man var riktigt schleten på slutet. Han fick en ganska fin lucka på mig där det blev mer teknisk cykling men jag hämtade in den på en raka. Det var jobbigt. Än kan han, gubben.

Men eftersom att det här var andra cykelrundan i år så tycker jag att det var rätt starkt. Ska börja köra lite mer så man kan lägga in ett riktigt jävla backryck någon gång.

Jorå, så att...

Annars då?

Det är ju tamejfan skandal. Här har man tagit fram vinterjackan och börjat suga på julrim och sommaren bara fortsätter och fortsätter. Jag smälter bort i den olidliga värme som råder!

Dagens tävling var jag därför rätt matt i huvudet och rejält otaggad. När första bommen kom tyckte jag att det var riktigt tråkigt. En långsträcka över en riktigt jävla stor myrjävel fick mig att inse att det är lång väg till formtoppen.

Efter ännu en miss konstaterade jag att det inte bara var riktigt jävla tråkigt det här, utan RIKTIGT jävla trökit. Då bröt jag. Inte så hårt. Därför bedrivs det straffträning imorgon. Den bästa sortens träning. Lång-KM och sedan avfärd med Daccordin. Som jag har längtat.

Självklart kommer det vara motvind och med solen i ögonen i 30 graders djungelvärme hela vägen.

Då ska ni allt få se på ett bittert jävla inlägg.

Nätterna har förvandlats. Från sömn till ständig jakt. Vaksam, sover jag med ett öga öppet...

Och med flugsmällan under kudden! Redo att mördarisera vartenda flygande fä som har maken att komma inom radien av min superhörsel!

Beläget på Stora Gatan mitt i Köpings Centrum, har vi på ett hörn ett Wayne's Coffee. Ja, det är sant. På samma gata har vi även ett JC. Inte fy skam inte. Levererar det dock den sanna andan av Wayne's? Svar ja.

Efter en tung förmiddag med många åtaganden, däribland körlektion, bankkort- och klipptidsbeställning, kände jag mig redigt utmattad när jag helt utan egen insats hamnade på Wayne's Coffee för att följa upp fikakommissionens uppdrag i Köping.

Det var ännu för tidigt på morgonen för att bruncharna skulle vara där. Det var även för sent för Breakfast Club. Men det är aldrig försent, eller för tidigt, för Ordförande i Fikakommissionen.

I några minuter hade jag Wayne's helt för mig själv, till och med utan personal. Det var på gränsen till att jag drog ned betyget på grund av väntan men som tur var kom en snygg barista och räddade upp det igen.

Det beställdes in en enkel espresso och en kladdkaka. Att se kladdkakan värmas i micron, mitt framför mina ögon, sårade mig djupt men det var bara att bita i det sura äpplet* och betala.

Jag satte mig tillsammans med en DN på uteserveringen för lite kultiverad läsning och ögonkastande på människor** som gick på gatan.

Dock var fikaborden utomhus lite för små för att få plats med en bricka med fika och en tidning, något som drog av lite poäng.

Läsningen och fikat blev inte långvarigt då jag inte orkade sitta själv som ett fån på ett café. Vem fan gör det egentligen?

Om fikat kan dock sägas att espresson var god och stark och förtjänar mycket cred, även om det i runda slängar var en tesked man fick den serverad i. Kladdkakan med sprutgrädde levererade inte riktigt det lilla extra, men var ändå god såhär på morgonkvisten.

Att uteserveringen var placerad på skuggsidan skänker såklart ro till sinnet då man slipper oroa sig för den satans jävla soljäveln som bränner sönder både ögon och hud.

Sammantaget kan man säga att Wayne's får ett bra och rätt högt betyg. Dock kommer ett Wayne's aldrig få ett toppbetyg av den enkla anledning att ett Wayne's inte är unikt.

Betyg: 3,8 bullar

*Inte fan äter jag äpple när jag är ute och fikar! Det är ju bara som man säger.

**Jag sitter väl inte och kastar ögon på folk som går förbi! Herregud, vad tar ni mig för egentligen?