Idag avverkade jag Lidingöloppets mycket sköna 30 km. Det gick på en tid av 2.14.31 och en placering på 350. Får väl ses som godkänt, eftersom målet var 2.15 Ska försöka sammanfatta loppet här:

Vid startlinjen kände jag mig snabb i benen och var pigg som en lärka. Snygg var jag också tydligen, för jag blev intervjuad av någon tidning.

När startskottet ljöd for jag iväg med sedvanlig chocköppning. Försökte väl ändå hålla igen men Garmin visade ändå skrämmande mycket under 4 min/km. Bekräftelsen kom efter första milen som jag gick på strax under 40. Lite onödigt? Ja, kanske det.

Oförskämt pigg efter 7 km

När jag hade kommit någon kilometer till så började jag få lite ont i bröstet och tog väl tillfället i akt att lugna ned mig lite fram till 15 km-passeringen för att, dels sakta ned tempot och dels för att kontrollera att jag låg enligt tidsplanen.

Vid passeringen låg jag fortfarande lite före 2.15 som sluttid och börjar känna mig lite seg. Men den andra milen gick ändå på 45 min, såsom jag tidigare tänkt.

Efter sista milstolpen var det svårt att hålla tempot uppe. Krampkänningarna började komma och löpsteget hade decimerats till någon sorts parodi. Riktigt illa började det bli fram emot Abborrbacken, som såklart förvärrade det hela avsevärt.

Efter det kommer jag inte ihåg så mycket. Det svartnade för ögonen vid 3 km-passeringen och jag föll nästan ihop i backen vid 2 km-passeringen. Resten var verkligen en slitsam kamp och det var sannerligen en fin känsla att komma löpandes på änden av upploppsgärdet, se tiden ticka bara en halvminut från medaljtiden 2.15 och sedan lägga av en rökare och ta ut de sista krafterna för att sedan svimma av efter mållinjen och bli bortsjasad av personal till fikabordet, där jag stannade ett bra tag. Efter vad som kändes som bara några minuter, ropar Per Forsberg ut att klockan är 15.30 och jag har stått vid fikaborden i 45 minuter.

Strax innan upploppet. Inte lika kaxig längre.

Nu såhär vid sena kvällen har jag ont på ställen jag inte ens visste att jag hade. På ställen jag vet att jag har också för den delen. Jag startade loppet som 18-åring men känner mig nu som långt över 60-strecket. Eoner passerade under dagens lopp. Måttet var verkligen rågat då en med kryckor gick förbi mig vid en liten ojämn väg.

Allt som allt var det ett fint arrangemang. Men jag skulle speciellt vilja tacka arrangörerna för:

• Tangentiellt uppställda bajamajor!
• att de la min startgrupps överdragskläder längst jävla bort, på andra sidan Lidingö så man fick lite extra kramp när man skulle hämta skiten till duschen. Verkligen. Tack! Wow.
• att de vred av varmvattnet till duscharna så man inte skulle bli kaxig bara för att man sprungit 30 km.

Vill i övrigt även tacka alla de som inte var med och sprang eller hade något där att göra överhuvudtaget och som såg till att det inte gick att ta sig fram någonstans. Det är inte Lidingöloppet utan er!

Yes. Tog hem den där jävla tävlingen. Trots sjukt segare ben idag och ansträngd fot. Lite näsblod på det. Men det är bara hårt.

Oflyt i vägvalen på de två första kontrollerna och några kontroller där jag besökte ringkanten innan ringens mitt. Men annars helt okej. En kontroll spikade jag så jävla hårt att stämplingsenheten föll av. Det är fan om jag inte tog hem spurten också. Igår var jag ju kass på den.

Fan vad rätt ändå att jag vann idag och inte igår. Det här är ju den riktiga distansen. Även om längden på den här banan kan diskuteras.

Dagens medeldistans avgjordes i Närkes nejder, närmare bestämd Åsbro söder om Örebro. I det friska majvädret satt jag ute på TC och tejpade min fot, samtidigt som jag slogs av tanken att idag kommer bli ett rent helvete.

Jag joggade iväg till starten med förvånandsvärt lätta ben, trots 4x4-intervaller igår. Jaha, tänkte jag. Sicken trevlig överaskning.

Vid start konstaterade jag också att stretching är ett jävla påhitt, jag ville ju inte stretcha bort denna känsla av att vara pigg i benen.

Starten gick och vad höll jag i handen om inte Guds karta över Edens Lustgård. Förvånad över att kartan kan vara så fin och banan verka så bra avvek jag från stigen för att älga upp på en höjd. Älga var verkligen vad jag fick göra, för trots fin terräng så var blåbärsriset icke att ta miste på.

Efter klockren orientering de första kontrollerna i gudomligt fin terräng fortsatte loppet med någorlunda samma flyt. Ett par tiosekundersmissar men annars ett helt okej lopp. Det enda problemet var att hitta rätt stråk i blåbärsriset vilket för mig resulterade i riktigt tung löpning.

I mål kunde jag konstatera ett bra lopp på en helt okej tid. Dock fick jag se mig besegrad då jag hamnade på en andraplats, 67 sekunder efter segraren. Men ändå ett bra lopp. Fast det skulle vara kul att vinna någon enstaka gång.

Vaknade upp från fyra timmars kvalitativ sömn och gjorde mig redo för avfärd 05.35 På utsatt tid kommer Marcus och Kungen och hämtar upp mig. På vägen hämtar vi upp Niklas också. Sedan väntade en underbar bilresa på lite mer än två timmar ner mot Arkösund, så långt österut som man möjligen kan komma.

Där möttes vi av ett jätteskönt regn.

Efter en stunds väntan kom kag ut på min sträcka och kunde konstatera att jag var i paradiset och terrängen gav upphov till en hel del romantiserande uttryck som; "Om man ska dö lycklig så ska man dö här."

Orienteringen stämde bra hela vägen, förutom en kontroll innan varvning där jag letade lite för långt ner på en höjd men inga större misstag än så. Farten innan varvning fick dock lida eftersom att jag gick ut i ingenmansland och satte mer fokus på kartkontakt än att jaga.

Efter varvningen skruvades dock tempot upp då jag drog den klunga jag kommit ifatt och sedan sprang ifrån tack vare klockren orientering. Fick dock med mig en annan kille som såg till att jag inte släppte tempot och sen pissade jag ner han på spurten.

Nu. Trött. Sova.

Eftersom det infann sig en mindre obehagskänsla i vaden under tisdagens sprintpass fick jag avbryta den träningen och har således inte löpt sedan dess. Detta visade sig vara ett lyckat koncept under gårdagkvällens Svartnatta då benen var ohämningslöst pigga. Att skogen dessutom var den mest lättlöpta genom tiderna gjorde heller inte saken sämre. Gjorde en stabil insats på första sträckan. Varken bra eller dålig men det lutade mer åt det bra hållet. För trots att benen var mycket pigga så var orienteringen obefintlig. Men det blev mest häng även om jag var någorlunda med på kartan och inte var helt lost när man kom på fel spridningskontroll.

Kom in som 18:e av 42 löpare, något som jag är nöjd över eftersom att halva startfältet måste varit utländska förstasträckslöpare inför 10MILA. Att dessutom inte ha en andrasträckslöpare tillförde ju inte direkt till motivationen.

Eftersom jag kom hem vid 01.00 inatt så var det inte tal om att tävla igen nu på morgonen. Idag blir därför bara träning och uppladdning inför morgondagens Kolmårdskavle där jag denna gång inte startar utan förvaltar andrasträckan under 8,6 kilometer pure OL.

Kulminationen av misslyckanden de här året inom orientering har jag bestämt till ett fåtal tillfällen. Dessa är J-cup i Åmål, en del testlopp, O-ringen och nytillkommen ledare på listan, Skol-SM. Fyfan vilket jävla skitlopp! Det är ju komiskt. HAHAHAHAHAHAHAHAHA. Fyfan vad dåligt. Men jag ä int' bitter. Eller jo förresten. Det är jag. Jag är så jävla bitter. Efter tävlingen fick jag damp-reflexer i nävarna och ville bara slå till folk som pratade med mig och om jag hade haft någon känsel i händerna är jag rädd att något kan ha gått sönder. Speakern fick i alla fall sin beskärda del av bitterkakan när jag sa åt han att hålla käften när han tog in mig på upploppet "som en ny 15:e man i H17". Äckel.

Så. Var bara tvungen att få ur mig det. Nu övergår bloggen till glada tankar och snuttepluttegull-inlägg om hur glad man ska vara av att få tillbringa sin tid in the world of skavsår och äckliga träningskläder.

Imorgon klockan 09.30 går startskottet för stafett-SM 2008. På startlinjen står en hypertaggad förstaårsjunior som väntar på att få göra skäl för uttrycket "To give anything less than your best is to sacrifice the gift".

Startskottet går och som den orutinerade orienteraren han är så kommer han att leta efter en öppning på sidan av klungan, gå ut där och grilla benen all the way genom gärdet till startpunkten där allt som orden "självvald väg" innebär är som bortblåst.

De första kilometrarna kommer han att lägga sig bakom fina ryggar och hänga på och inte göra något annat än att överlägga situationen om hur pigg han egentligen är. Finner han att han har krafter kvar så avancerar han möjligtvis framåt om det nu är så att klungan ligger bakom ännu en klunga.

Finner han däremot att benen inte längre bär så kommer han ändå att trycka på för kung och fosterland genom knähög skvattram och meterhöga branter i den kuperade terräng som råder.

När han nu har forslat fram sina 75 kilogram i 7 kilometer okänd mark kommer nu spurten där han genom sitt strategiska lopp ligger precis bakom ett okänt antal konkurrenter. Alla dessa ser sig själva som nedspurtade stackare senare i mål och undrar vad i helvete det var för gulblå blixt som dundrande förbi fram till målstämplingen?

Hans namn är Simon Hedlund ...

Om man skulle ta och kontemplera över helgens "insatser" så kan man ju sammanfatta det hela till ganska mediokert.

Efter en vecka av ben som inte alls ville vara med och leka så var det alltså masstart på lördagen. Hängde på ganska bra första 2-3 km, sen så väggade jag och tillbringade resten av banan mer eller mindre själv och lunkandes. På söndagen så började jag med att konstatera att jag är helt jävla dum i huvudet till första kontrollen. Sen tryckte jag på ganska bra på de följande kontrollerna men vid första långsträckan så ville fötterna inte vara med längre. Det gjorde ont att vrida dem i en onaturlig vinkel och jag hade skavsår.

Men ja ä int' bitter. I'll be back. Harder, better, faster, stronger och allt det där. Nu ska jag trycka intervaller de närmaste veckorna och skaffa mig lite fin form till SM.