Inför dagens tävling gick jag ut med ett riktigt jävlaranamma-humör. No mercy, tänkte jag för mig själv innan start. Yeah right.

Det smäller till direkt när jag tar första löpsteget på uppvärmningen. Höftböjaren/ljumsken/hela jävla vänster benet går inte att lyfta eller att skjuta ifrån med utan en helvetes jävla massa ajajaj.

Dock efter idoget stretchande och töjande och tumsugande så kunde jag fortfarande ta ut ett löpsteg eller två men det var inte vackert och endast en skugga av den grace jag besatt för några veckor sedan. Det där med no mercy fick vänta tills en annan gång. Nu skulle jag bara ta mig runt och hoppades på att jag inte skulle tappa vänsterbenet på nåt jävla kalhygge.

Första kontrollerna gick bra förutom en krok till ettan och där det var lite stenigt så besvärades jag inte så värst mycket. Vid första långsträckan blev jag trött och irriterad i ett grönområde och tog mig sedan upp på en höjd där jag nästan bommade en kontroll men fick hjälp av Kungen. Skamsen fortsatte jag min tunga odyssé av smärta genom andra långsträckan men hade ändå orienterat rätt bra. En kille som startade 2 min före mig och som jag kommit ifatt i början hade nu tydligen kommit till insikt om att han höll på att få däng av en handikappad och otränad stackare och sög fast sig som en blodigel på min rygg. Trodde att jag skakade av mig honom på den allra längsta långsträckan där vi tog eget vägval men jag sprang väl för sakta för likväl var vi samtidigt vid nästa kontroll. Lyckligtvis var det bara några kontroller kvar och vid den näst sista kontrollen lät jag han springa om så att han kunde få bomma ifred. Detta var precis vad han gjorde och jag avslutade mitt orienteringslopp med att ge Kungen lite tillbakakaka och visade vart kontrollen satt. Sedan var det bara sista kontrollen och spurten kvar där jag försökte hålla ett snyggt löpsteg inför fansen och lyckades ganska väl.

Efter loppet kände jag mig förnuftig och skulle jogga ner men det tog stopp efter 20-30 meter för att det gjorde så in i helvete jävla ont. Istället haltade jag mig iväg för att se segrartiden på 61 minuter, min egna tid på 72 minuter och flera andra 72:are och nån enda till som var under 70. Detta räckte till en usel och pinsam 7:plats, mindre än 2 minuter från pallen. Shame on me.

Imorgon väntar ett 2-dagars träningsläger i Gnesta, söder om Södertälje där jag ska träna lite inför SM. Får se om benet håller för det annars blir det kartpromenad och asfaltslöpning. Förhoppningsvis ska LÅA trycka lite på benet. Ont ska med ont bekämpas. Hujedamej.

Tills dess ska jag gotta mig i att jag orienterade i alla fall bra även om jag höll pensionärsfart största delen av loppet.

Iritad karta

Hemkommen från ännu ett Ungdomens 10-mila sitter jag här med blandade känslor. Bitter för att jag var tvungen att vara med, hellre tränar jag bra än springer på en vandringsledsliknande utskrift som säkert var skitsvårt för alla stackars H12:or som var med men som var föga krävande för en som lämnade stigen för 5 år sen.

Fast ganska nöjd över att jag pissade på alla i omstarten och några till som lyckades dra ut innan startskotten ljöd igen. Men som sagt, inte så svårt på en dubbel H14 bana. Dock inte så pjåkigt av en otränad stackare som skedat med Johan och Macke i ett korsdraget tält en hel natt.

Jag är precis hemkommen ifrån ett hårt och bittert nederlag. Midsommarloppet 2008. Vilket jävla misslyckande.

En 8 km bana där jag gick bra första kilometern innan jag väggade som vanligt. Sprang på 30.56 typ. Förra året sprang jag på 30.38 Det visar ingenting säger vissa och att alla har en dagsform men jag har tamejfan sprungit sämre på allt i år jämfört med förra året. På coopers är jag också 20 sekunder sämre. Har mina glansdagar tagit slut? Det känns som om min forna fart har ett bäst-föredatum som gick ut ungefär vid årsskiftet. Ska jag acceptera det? Att jag helt enkelt aldrig kommer bli så bra som förra året? Att jag helt enkelt är slut och kommer tappa 20 sekunder på mig själv varje år? Kommer jag bli en sån där gubbe som sitter i bastun på tisdagskvällarna och talar om att "jo minnsann 2006-2007 då var jag en riktig hejare på att löpa. Och det vill inte säga lite det!"

Det är många frågor just nu. Är jag övertränad? Undertränad? Har jag fått astma? Har jag för dåligt HB-värde? Jag känner mig helt värdelös. Det finns ingen anledning att fortsätta längre. Jag lägger av.

Om ni undrar var jag är så duschar jag i fosterställning och gråtrunkar över mina pinsamt sorgliga resultat 2008.

I sann, sällan skådad bitterhet tänkte jag  skriva till en liten reseberättelse om årets Jukola Viesti. Och för er som undrar vad fan i helvete det är för nånting så kan ni ta er i Mumindalen och ovetandes sitta och muttra över orienterarnas sorgliga liv.

Avresa med bil från Köping på fredag eftermiddag mot Finland. Redan i Stockholm går det åt helvete och vi kör fel. Det börjar bra det här.

Väl på båten fick man sig en bit mat och sömn på väg till årets största folk/orienteringsfest.

På lördagsmorgon fick man stå i kö. Stå i kö, i väntan på att slänga i sig Kahvi och Fruttilainen innan man sprang ner till hytten och packade det man hunnit packa upp ur den vattentäta väskan. Här bittrade man till sig över alla idioter som inte fattade att det var fullsatt på frukosten, gick fram i kön och sa att dom hade biljett och borde få gå in. Är det ingen annan på båten som har biljett kanske dumjävel?

När vi sprungit ner till bildäkki så bilade vi iväg genom Finland. Det mesta var väl mest en jakt på andra bilar från vår klubb som visste vart vi skulle. Men fram kom vi. Ett halvt dygn innan start på herrkavlen. Hur dödar man tiden? Spelar bajsfarbror, snackar skit, bittrar till sig ordentligt, äter mat och sover. Sånt som kan förvänta sig av orienterare med för lite sömn i kroppen.

Startskottet gick kl 23.00 finsk tid. Personligen var jag inte uppe och kollade. Jag sov sött i min sovsäck, men erfarenhet, sunt förnuft och andra människor säger att det var kaos som vanligt. 1500 människor med pannlampor som kutar in i den finska vildmarken. Det är få förunnat att se det!

Vid 04-tiden (fortfarande finsk tid) gick jag upp för att kolla in läget för min sträcka. Eric, sträckan innan mig, satt i tältet och tuggade i sig en futtig liten vit macka och jag konstaterade att en sovmorgon sitter aldrig fel. Kl 05 gick jag upp och började ladda inför min dryga milen långa bana. 2 mackor vitt med smör, en twix, en geisha och ett äpple. Kände mig fortfarande inte pigg eller taggad för dagen. Kahvi i Kahvio fixade det och jag mådde som en prins efter 2 toalettbesök.

Äntligen dags för min sträcka. Det var en skräckupplevelse i början då jag trodde att det skulle vara skitterräng, visar orutin och bommar första kontrollen. Skärpte till mig resten av banan och upptäckte till min förtjusning att det var fiiin skog och orienteringen flöt på. Gick medvetet ut snällt och lugnt för att attackera på slutet och få en grym löpning i tallheden på slutet. Konceptet funkade och kontroll efter kontroll spikades. Bitterheten gled sakta framåt efter insikten om 26 stämplingar med jävla emithelvetet och jag bommade en kontroll på slutet för att ett litet skjul, fullt synligt från min kontroll inte är med på kartan och jag svor högt över finnefarbrorn som inte kan rita ut skjul på kartan, emit och min egen klantighet. Någon grym ökning på slutet blev det inte men fortare gick det och klunga efter klunga försvann bakom mig och jag plockade många placeringar. Väl i mål skickar jag ut Henrik Holmqvist som tar hand om sista och längsta sträckan medans man själv sitter och skrattar gott i bastun åt stackarna som tackade ja till det. En positiv överraskning efter duschen var ju att alla kläder i den vattentäta väskan är blöta och omgivningen fick utstå en strid ström av bittra kommentarer. Som sig bör efter ett avklarat och regnigt Jukola.

Nu var det bara resan hem kvar som brukar vara ett ordentligt sjöslag och inte blev man besviken i år inte! With the hi-hi-ho and the hi-hi-hey...

Men jävlar vad besviken jag blev när vi inte fick buffé! Det är ju nästan så man gråter ögonen ur sig. Blir det ingen nästa år följer jag fan inte med.

I bilen hem till Köping bittrade man till sig på den konstanta ombyggnationen av E18 mellan Västerås och Köping.

Karta över tävlingen blir det inte. Fick med en jävla tapet med 200 kontroller som inte får plats i skannern. Så ni får helt enkelt fantisera ihop hur jag sprang.

Ännu en helg i bitterhetens tecken är alltså avklarad. Och hårda män kör långpass ikväll!

Efter 12 timmar bil, 300 kr, 2,5 timmar tävling och kalla temperaturer är man äntligen hemma. Det är segt ibland att orientera. Och ibland är det inte ens värt det. Som i helgen då. När man åkt ner på JVM-testerna bara för att bomma minut efter minut och gråtrunka över sitt dåliga resultat. Men vi hade i alla fall tur med vädret. Ingen snö i alla fall. Självklart kunde man gjort ett bättre resultat och plockat jävligt många placeringar. Och man kan vara missnöjd för att man inte gjorde det. Eller så kan man inse att det finns en morgondag och att man har en hård träningsperiod framför sig med mycket orienteringsteknik och tunglöpt terräng och kallduschar i fosterställning fram till O-ringen då jag ska vara bäst. Ett och ett annat glassigt pass i löparshorts och 28 grader solsken måste ju också hinnas med. och mycket 4x4 intervaller i skog. Mumma!

Men idag ska jag vila. Jag är trött. Och bekymrad...

Karta från JVM-test (lång)

Här kommer kartan från J-Cupen i Säffle. Den från Åmål kommer ni aldrig få se. EVER!

http://www.imagedb.se/images/7gU91533.jpg

Helgens tävlingar gick av stapeln i de djupaste skogarna i Dalsland (tydligen). Närmare bestämt Åmål på lördagen och Säffle på söndagen.

Lördagens förlängda långdistans i fucking Åmål finns det inte mycket att berätta om. Förutom att jag hamnade sist och enda anledningen till att jag inte bröt var att närmaste vägen hem var att ta alla kontroller när jag kom på att jag ville bryta. Hade i alla fall "tävllingens vassaste spurt!"

Söndagen gick dock mycket bättre med mycket få bommade metrar medans farten fick lida något, men jag är nöjd med insatsen. Karta med vägval kan komma upp om jag får igång min scanner.

Förövrigt var det en mycket fin helg med fint väder och tropisk värme som det ska vara. För människan triva bäst naken i 28 graders värme.

Fast inte min hud. Den mår inte bra alls...

Bakfyllans och ångestens oförklarade högdag. En vanlig människa ligger 05.30 i sin säng och sussar gott efter nattens bravader och är omedveten om morgondagens huvudvärk. Andra vaknar. För att springa orientering i 12 minuter i Mariestad som ligger 200 km från min hemort. Kul? Ja, faktiskt.

För er som inte hänger med (bakfulla?) så har jag sprungit ett kval-heat idag i sprint-SM i orientering. Inte nog med att man i sin morgonyster glömmer halva packningen, inklusive kompass, Sport-Ident och definitionshållare utan som gräddan på moset så var man 4 jävla sekunder från final. Och det är ju lätt att säga efteråt att man kunde springa fortfarande men det kunde jag tamejfan! 4 sekunder är ju ingenting.

Men ja ä int bitter som man säger. Det kommer nya sprintlopp (söndag) och med tanke på att det var första svenska mästerskapet och jag är helt nertränad så får jag väl vara nöjd med en delad 12:e plats.

Eller som Björn Rosentröm uttrycker det - Det är lång väg till formtoppen