Om det finns något jag hatar så är det att åka tåg. FYFAN vilken hatupplevelse det är. Idag var nog det värsta jag varit med om. Smockfullt och varmt. Det var platsbrist och jag bytte plats 3 gånger på det där jävla tåget. Först fick jag sitta i en vagn med världens jävla äckelfjortis som lekte sanning och konsekvens med sina äckelkompisar. Sen bytte jag och fick sitta med en hund och en helt jävla inkompetent matte som inte kunde kontrollera byrackan som låg och slickade på mina ben. Sen kom vi till Krylbo där många skulle byta station. Då passade jag på och hittade ett tomt stolpar som jag bara kunde hoppas på skulle förbli osynligt för andra. Men det var väl för bra för att vara sant, för trots mina hatfyllda blickar kommer det ändå en sån där pratglad jävla pensionär som tycker det är jävligt intressant att bo nånstans och åka nånstans. Jag skiter väl för fan fullständigt i vart i helvete du bor! Lämna mig ifred, jag försöker slå rekord i Quadrapop. Dessutom tycker jag att du är ful.

Anyway, helgen bestod av att åka ner till Hallsberg och spela lite fotboll mot Hbg Olgy och Eksjö. Jag stannade inte kvar till finalen för att jag skulle hem och kolla på Timo Räisänen i Köping så resultatet har jag ingen aning om.

Mot kvällningen bar det av mot Köpings centrum för att kolla på Timo som sagt. Och jag kan bara säga att jag lider verkligen med honom. Att komma till ett jävla skithål som Köping där det står 10 personer som faktiskt tycker Timo är en bra artist och försöker liva upp stämningen på det lilla torget. Sen står det 100 andra pers där som bara vill se en kändis och se ut som puckon. Men det var ändå ett bra framträdande av Timo med Band trots att han inte fick så många tittare. Införskaffade mig ett linne och ett handslag. Jag ska aldrig tvätta min hand igen... ;)

Andra bravader under samma natt var att jag åkte en rolig liten karusell och tappade bort nycklarna. Letade på hela stan i typ en timme innan jag hittade dom i vagnen där de som hade hand om den nämnda karusellen satt. Tack gode gud för det.

Nästa dag förlöpte jag en sprintbana på VPT-finalen. Första passet sen sjukdomen. Yippie! Känns som om jag är frisk men har ändå en lustig känsla i näsan. Får väl se hur det hela utvecklar sig under veckan. För nu ska det tränas. Så in i helvittjes!

Hur kul är det att vara sjuk då? Inte alls. Jag har knarkat C-vitamin som fan och har väl fått i mig 1500 % av rekommenderat dagligt intag. Kommer jag vara frisk imorgon och kunna träna? Nix. Är livet värt att leva? Icke! 

Att bli sjuk är sannerligen att bli rövknullad av livet.

Har du någonsin tänkt; Glöm inte bort att du är värdelös?

Har du inte så rekommenderas det. För har du inte tänkt det så har du inte levt länge. Livet är en jävla besvikelse. Det är en livslång plåga skapad av ett enda syfte att fullständigt steg för steg bryta ner människor till ingentinghet, och under tiden byggs det upp en fasad av att allt är bra och välskapt och ordnat till det bästa. FEL! Min pessimistiska syn på livet säger att vad man än gör som får en att må bra så kommer det aldrig slå känslan av värdelöshet efter ett kemiprov.  Fyfan vilket jävla slöseri med blyerts. Har jag lärt mig någonting i kemi? Nej. Har jag fått IG på 2 prov den här terminen nu? Säkerligen. Kommer jag någonsin att komma i närheten av en kemibok i framtiden? Inte om jag kan undvika det. Min slutsats är att om livet är en besvikelse de flesta gånger så är kemin total förgörelse av både självaktning, självsäkerhet, hopp och glädje. Och man frågar sig själv varför. Varför i helvete bryr jag mig om kemin? Det är tamejfan livets jävla gåta.

Kuken.