I ena ringhörnan; Simon Hedlund. I andra ringhörnan; åskguden Tor, Kung Vinter, Nöden, Fan och hans moster.

Stridsarenan sträckte sig som ett halvmaraton från Sandviken upp mot Högbo och sedan tillbaka.

Kampen började med ett äckligt regnande som sakta strilade ned från skyn. Detta fann jag bara irriterande innan passet började som ett jävla tråkigt regn. Kan de inte bättre? Minuterna senare kom regndropparna som pisksnärtar och projektilerna landade hårt på kinden. Jag parerade direkt med att avvika in i skogen där träden skyddade mot vädrets makter.

Efter ytterligare några minuter får Fan in en fullträff och näsblodet strömmar ner på marken under mig. Tack vare min rutin så stoppar jag blödningen och min counter-attack blir en blodig bonnasnyting innan jag fortsätter min odyssé.

Efter ett tag blir löpsteget alldeles för bajsnödigt och det går inte längre att fortsätta utan att stanna upp en stund. Nöden vs. Simon 1 - 0.

Strax efteråt fortsätter mitt pass och jag slår igenom alla barriärer fram till efter Högbo där högre makter får mig på andra tankar än den väg jag tidigare sprungit på. Efter några sekunders panikartade tankar om att jag sprungit helt fel och tänker vända så ser jag en skoterled som jag viker in på. Utan någon som helst aning om vart jag skulle hamna styrde jag min kos rätt in i skapelsen och kom ut vid Östanbyn. Där slog vädrets makter återigen till med häftigare regnprojektiler som smattrade rätt in i ansiktet på en öppen gräsmatta med kraftiga motvindar.

Kort därefter börjar det tuta bakom mig. Det är olgybussen som råkar köra förbi. Likt skogsrået eller Näcken försöker passagerarna locka in mig i bussen och erbjuder mig skjuts hem. HA! I laugh in the face of comfort!

Istället pressade jag benen den sista kvarten tillbaka till Norrsätra där vädret gjorde ett sista desperat försök med att få mig på fall med snöoväder. Dock var slaget redan vunnet och jag kunde notera 2.06 i träningsdagboken.

Simon - Jävligheten 1-0.